Målgång

Det blir lite bråttom till klädinlämningen. Hotellrumsdörren går inte i lås och vi får stå oroligt trampande och vänta på en vaktmästare som ska låsa om våra kära ägodelar. Han kommer inte och så kommer han inte och sen kommer han inte heller. När vi redan är rejält försenade får vi ta beslutet att rafsa in allt värdefullt i klädpåsarna och rusa iväg till Strömmen.

Det råder faktiskt lite småpanik hos det annars så kolugna paret. Maken flackar med blicken och jag pratar osammanhängande under de sexhundra metrarna som för oss till narikkan. Sen ska vi ännu kryssa fram mellan allt folk som formligen väller fram längs Strömbron på jakt efter startgrupper och bajamajor.

När jag slår på pulsklockan visar den redan 110 stressade slag i minuten så jag får stå blickstilla och försöka få ner pulsen innan min startgrupp ska iväg. Maken har jag ingen större glädje av, för han är uppseedad i startfältet före, vilket i slutändan straffar sig för honom eftersom han då får stå ännu längre och vänta på mig i målfållan.

När startskottet ljuder bestämmer jag mig för att öppna lugnt. Musiken ljuder i öronen och jag njuter av att jag är med i allt detta stora - i sakta mak. Folk tjoar och hejar och jag tar till mig alla positiva kommentarer - ännu en stund. Senare ska jag betrakta varje "heja tjejen, det ser bra ut" med blicken hos den som vet att den som hejat är en lögnare. När en man skriker "Ja, kom igen, nu är det inte långt kvar" vid 17 kilometer tänker jag "Inte om man tar tunnelbanan, nä, men jag ska springa".

Det är varmt, soligt, stämningsfullt och Stockholm är bara för vackert. Länge njuter jag av utsikten och försöker faktiskt höja blicken mot allt det sköna. När jag passerat slottet vid 12 kilometer känner jag att det är dags att börja öka takten för det går så bra. Jag börjar dra upp kilometerfarten och konstaterar att jag till och med springer förbi några medpassagerare! Efter 16 kilometer råder eufori och jag har inte ens tid att stanna till för att ta sockerknappar utan river åt mig glukostabletten i rena farten. Vid 17 är jag inne i Tantolundens grönområde och, från att ena sekunden ha känt mig stark och positiv, rasar allt i den andra sekunden och jag tvärstannar och börjar gå. Vad gör jag här? Varför får den där familjen sitta på en parkbänk och ha picknick? Måste jag springa när jag kunde cykla, som tanten där borta? Är det faktiskt sant att meningen med livet är att springa?

Men jag kan ju bara inte ge upp! Jag ska ju vidare! Och jag piggnar till så pass att jag fortsätter hasjogga. Strax före 19 kilometer kommer den tuffaste uppförsbacken som loppet har att erbjuda och det är egentligen inte mitt fel att jag går uppför den, i stället för att springa. Det är hans fel. Han är cirka 19 år ung och väldigt smal, har inga åderbråck som bultar längs benen och har inte fött tre barn MEN han går uppför backen. Då får jag, som är hans motsats, definitivt gå. Uppe på krönet lägger han iväg som besatt och jag försöker efterapa honom, för nu ska jag i mål. Och i mål kommer jag, efter en löptur på cirka två och en halv timme. Javisst spurtar jag under de sista femtio metrarna, tar tacksamt emot medaljen och känner mig sååå nöjd över att jag klarade av att komma in för egen maskin!

Nu när det har gått några dagar är det dags att utvärdera och blicka tillbaka. Dryga tre månader räckte till för att kunna genomföra ett halvmaratonlopp, men jag påstår inte att loppet var en njutning hela vägen. Alltså ska jag träna under en längre tid inför nästa års lopp. Ser redan fram emot det!

Bäst av allt har ändå bloggandet varit och jag har varit så glad och peppad när jag läst kommentarerna på Facebook och fått ta del av det som har kommit fram via samtal öga mot öga och på telefon. Tack!

Sus

Förväntan

Ikväll är jag en atypisk finländsk idrottskvinna. Jag är varken förkyld eller skadad inför säsongens viktigaste lopp. Jag förväntar mig en enkel match och tänker slå alla tidigare rekord. Rundan kommer att vara en njutning och jag vet att jag kommer att lyckas. Det kommer att bli en suverän avslutning (och inledning) på tävlingssäsongen. Det finns inga tvivel. Kungen och Silvia kommer att bjuda in mig på bankett efteråt och TV-sporten kommer att göra ett reportage om den vindsnabba finskan. När vi sedan landar i Kronoby på söndag får security spärra av landningsbanan pga fansen som väntat i timmar.

Sus

Parterapi

Försök se dem framför dig där de hand i hand vandrar längs den fagra stranden en skimrande vacker höstdag. Havet ligger stilla och de tu har bestämt sig för att följa hennes högsta önskan denna dag. De ska ta med sig lite proviant och i lugn takt ge sig av längs de slingrande stigarna i Sammetsskogen ute vid Fäboda. Över tuvor och klippskrev ska de likt bergsgetter ta sig fram och se allt det sköna som gäckar längs spåret. När de inleder sin färd utropar hon förtjust att det finns både blåbär och lingon på tuvorna och eftersom de inte har bråttom kan de stanna till ibland och låta sig väl smaka. Det hörs lite fågelkvitter och på avstånd kan de ännu höra vågorna slå mot strand.

Sen börjar det förbannade regnet vräka ner. På en minut har stigen blivit slipprig och falsk och hällarna snorhala. De får dra upp farten ordentligt och lyckas båda trampa ner i ett miniträsk och få dyngsura springskor utan regnets hjälp. Rötterna på stigen blir farliga och förrädiska och det är inte bara en gång någon av dem trampar galet och svär till. Håret är slaskvått och piskar frun i ansiktet, båda har surblöta jackor och byxor och börjar känna sig stela om fingrar och händer. Skorna är leriga och när de en bra stund senare är hemma går det att hälla smutsvatten ur båda paren.

Men inte en enda gång nämner Han vems idé det här var, så Hon vet att det fortfarande gäller. Vilket? I nöd och lust.

Sus

13 dagar kvar

Köpte nya skor igår och ja, ja, jag vet att man inte ska köpa nya skor så sent som fjorton dagar före start, men försäljaren sa att han bytte skor sju dar innan ett maratonlopp och att det gick bra. Och det försäljare säger, det är sant. Så nu är jag stolt ägare till ett par nya snabba skor som kommer att föra mig hindlikt genom en blandning av sött och salt. Testade mina dojor med en promenad igår och med en spånbanetur idag, och mycket riktigt, jag kände mig som en SpeedyQueen.Nu känns det som om det skulle finnas något mellan mina tår och marken igen. Vilket lyft!

Sus

18 dagar kvar

18 dagar kvar till start och nu finns det inget utrymme för negativa tankar. Jag har precis avstyrt en förkylning som knackade på och jag har tänkt hålla den på avstånd med hjälp av diverse huskurer. Ryggen har mått bra av att jag inte kört så många träningspass under den senaste tiden och den kommer att hållas i rätt kotläge fortsättningsvis. Sprang ett långpass idag och fick vansinnigt ont i knäna och höfterna, men det betyder säkert bara att det är dags att köpa nya träningsskor, så då gör jag det och blir av med det lilla dilemmat.

Grenen jag satsat mest på under senaste tiden heter mental träning. I helgen, när jag inte vågade springa på grund av halsontet, avverkade jag varv på varv längs Stockholm Halvmarathonbanan in my mind. Memorerade rutten, prickade in motlut och utförslöpor, noterade vätskestationerna och  kilometerstolparna. Funderade på vilka kilometrar som blir de tuffaste och vilka som blir de vackraste. Känner jag löpoffret rätt skiter hon i blånande vatten, fjärdar och vackra ståndsmässiga hus och svär i uppförsbackarna när det väl är dags. Vid 3 kilometer kommer hon att ångra att hon hittade på dumheten, men det är för skämmigt att kliva av redan då. Vid 8 vill hon på riktigt stiga av, vid 13 undrar hon vad det är för vits att plåga sig längre, vid 17 hoppas hon att hon ska vingla så redlöst att arrangörerna plockar bort henne och vid 20 får hela Stockholm springa om henne bara hon på något sätt tar sig i mål och hon lovar dessutom sig själv att never ever anmäla sig till ett dylikt lopp. Stark är hon endast under de sista femtio metrarna när hon plötsligt börjar spurta in i mål. Och gott folk, det är för känslan som kommer under de sista femtio metrarna och efter målgången som löpoffret gör allt detta.

Sus

Mörkning

Toppidrottare mörkar ofta skador och sämre träningsperioder för att konkurrenterna inte ska få nys om hur det egentligen ligger till inför stortävlingar. Jag är min värsta konkurrent inför storloppet. Idag avslöjade min man för mig vad jag har för fel. Nu blir det till att byta taktik för att överrumpla motståndaren.

Det hela började lite oförargligt under den helt underbara konserten med Tomas Ledin. Jag stod (och hoppade) fem timmar på asfalt. Tänkte att det nog kommer att gå bra den här gången eftersom det annars inte gör det - men då brukar inte Tomas Ledin vara med och det kan vara den avgörande faktorn. Kändes lite stelt att gå långsamt genom stan när musiken hade tystnat. I natt är du min, sa jag till Buranaasken när jag väl kommit hem - spiknykter bör tilläggas.. Följande dag skulle tre ämbar svarta vinbär plockas och omvandlas till saft och när jag avslutade uppdraget hade jag kramp i ryggen, men det låtsades jag inte om. Har mörkat och mörkat med Burana hela veckan och så går min man och avslöjar alltihopa för mig. Det började oskyldigt med att han berättade för en god vän att det inte går så bra med Susannes träning eftersom hon igen har fått ryggproblem. Men, sen kommer karln hem och berättar ryktet för mig också. Så nu vet jag - skadeglatt - om varför min senaste tia gick betydligt långsammare än vad den brukar göra.

Sus

Utmärkta förhållanden

Vem har sagt att det måste vara +19 och solsken när Stockholm Halvmarathon går av stapeln i september? Vem har sagt att väderförhållandena är utmärkta: lagom varmt, ingen vind och noll regn? Tänk om det spöregnar, är + 13 och blåser snålt?

Jag borde vara tacksam över att få förbereda mig för dessa förhållanden i god tid (39 dagar). Jag borde se varje skitvädersdag som en speciell gåva till mig som ska härdas inför det kommande. Ljuvt tacksam drar jag på mig träningskläderna, joggar till sportplanen och kör de skrattretande intervallerna. Sätter jackan under läktaren, drar fram den inplastade lappen med tiderna och kör igång. Väderförhållandena är perfekta: regnet vräker ner och längs den ena långsidan piskar vinden emot så rejält att jag måste sänka blicken för att inte få så mycket vatten i ögonen. Klockan på simhallsväggen visar, förutom tiden, en temperatur på + 13 och jag småler. Utmärkt! Mellan intervallerna går jag över gräset för att få ännu dyngsurare skor. Håret kletar sig fast bakom öronen, t-shirten är slaskvåt, men jag skriker "Thank you" åt väderguden som ger mig vad jag tål.

OS och jag

Damernas triathlon igår var en riktig rysare med ingrediensen Lisa Norén som vi följde så mycket vi hann. Tänk att pressa sig i 1500 meter simning, hoppa upp på cykeln och trampa över 40 kilometer och så avsluta med att springa 10 kilometer! Imponerande! När vi ser atleterna i direktsändning kan vi bara föreställa oss alla dessa dagar när simtekniken, uthålligheten och den mentala styrkan ska finslipas. Alla dagar på jobbet är inte toppendagar för dem heller.

Inspirerad av de riktiga atleterna drog jag på mig springalångtkläderna med vätskebältesbihang och pulsklocka och tog sikte på rutten Risöhäll-runt. Det var kvalmigt och svetten flödade redan efter den första kilometern, men jag kom i mål. Om jag får vara frisk (vilket jag tänker vara) och hinner träna (vilket jag också ska se till att förverkliga) kommer det här att gå vägen. Jag kommer att orka lufsa hela vägen i Stockholm.

Sus

Om någon missat målet

Ja, om nu någon har missat målet så publicerar jag här, för säkerhets skull, den officiella logon som finns på min t-shirt. Stolt bar jag den idag när jag sprang 12 x backe i skogen. Kråkan som höll på att förflytta pinnar såg mig och tänkte svimma av häpnad. Jestas, va granne pajto, sa den.

Sus

Sportplanen och andra planer

Hade tidig väckning för att undvika allt för stor skam. Lufsade iväg med vattenflaskan i handen vid 07.30-snåret och målet var sportplanen. Dags att springa 4 x 2 km lite snabbare än beräknad kilometerfart på halvmaran. Hur roligt som helst, men var ändå tacksam då inga andra seriöst satsande elitidrottare plockat in ett morgonpass denna tisdag. Det blir liksom inget flyt i löpningen om man hela tiden ska flytta sig ur spår när de andra kommer dundrande - och jag vill inte vara den som raserar hela tävlingssäsongen för någon genom att bromsa in intervallerna en vardag. Till pollen och allehanda idrottsskador finns det mediciner och behandlingar, men det finns ingen bot mot plufsiga medelålders kvinnor som är i vägen.

Aj, aj, så möra ben jag har haft hela dagen. Men det finns större orosmoln på himlen. Det är sista juli idag. Det betyder att det är första augusti i morgon. Första augusti har sedan urminnes tider varit Dagen då jag börjar planera den nya terminen. "Har inte du som är lärare ledigt tills eleverna börjar?" Nej. Det har jag inte. Eller Det har inte jag, borde det stå. Jag vill ha tänkt igenom vilka olika projekt mina tio grupper ska arbeta med under de första arbetsveckorna, så att det sen finns tid att få igång rutinerna med de egna barnen också. Jag vill inte uppslukas totalt av jobbet under de första höstmånaderna, utan vara närvarande i tanken före 22.00 varje kväll. Så i morgon börjar jag jobba. Det är vånda och det är glädje och det är förväntan.

Sus

Hejdlös

Dagens saldo: 16 kilometer lugn länk. Träningsprogrammet sa att jag skulle springa långsammare än vanligt och jag lydde. Till en början. Sen tog tävlingsinstinkten över, som vanligt, och jag började tävla mot mig själv. Några sekunder snabbare per kilometer än tänkt kan man alltid pressa sig för att sen kunna skriva ut ett litet inbillat duktighetsdiplom.

Formtoppning

Nu, ni!Nu är det Janne Holmén och jag som ska göra det! Han, som tog EM-guld i marathon 2002, har gjort ett träningsprogram åt mig! Han ville att jag skulle springa ett tiokilometers testlopp i förrgår och idag ville han att jag skulle backträna. Nåväl, värmde upp i ca 13 minuter och letade samtidigt upp en längre backe som det skulle ta en minut att springa uppför i snabbare tempo. Sprang uppför, vandrade ner och gjorde om proceduren nio gånger till. Avslutade med att jogga långsamt en stund. Det var tungt, men I won´t let you down, Janne!

Kan villigt erkänna att jag länge letat efter det ultimata träningsprogrammet, men inte riktigt hittat det förrän nu. Alla rikssvenska program har känts lite lama och sådär puttinuttitrevligt osvettiga. Men nu har jag den riktiga utmaningen framför mig och litar på att det här ska bli bra. (Holméns mamma är ju från Esse så här andas det kvalitet).

Om det kostade skjortan? Nej, inte alls. 6 euro och 90 cent var vad jag betalade i maj 2011 när den månadens nummer av Runner`s World kom ut. Om det faktiskt var specialdesignat för mig? Ja, Holméns träningsprogram för formtoppning inför halvmaraton innehåller också ett avsnitt för löpare som vill klara loppet på 2.20, och det är ju jag det. 

Sus

Milen

Mäter med bil ut en runda som sträcker sig tio kilometer. Starten ligger vid vår postlåda och sen tar jag mig ut mot Vby skola, Kisorvägen, Norrlötan, Hällan tur-retur och hem längs Skutnäsvägen till målet uppe vid backen hos grannarna. Det är en vacker rutt med skogsvägar, havsutsikt och åkrar. Spänningen stiger när jag kör hem och vet att det snart är dags att ställa sig vid postlådan, slå på pulsklockan och låta benen trumma på förbi skolan, hästarna i hagen och mysiga stugor ute vid Hällsand. Idag ska jag klocka mig och plåga mig lite extra, för nu behöver jag börja höja på ansträngningsnivån. Det är färdiglullat varje gång - nu ska här köras lite snabbare tior en gång varje vecka.

Jag startar med goda föresatser idag. Jag ska pressa mig och mantrat ljuder i huvudet: "det är huvudet som vill ge upp först, hjärtat och benen klarar av mycket mera än man tror, låt inte huvudet lura dig att ge upp". Men vänta nu, jag startar ouppvärmd och ska springa snabbare än vad jag brukar. Efter 500 meter är andningen problematisk - inte så konstigt egentligen för jag river ju igång kall. Efter en kilometer är jag inte längre lika övertygad, det går tungt det här. Sneglar på klockan och konstaterar att jag redan ligger långt över 6 minuter per kilometer i snitt... Men, jag är ju inte bättre än så här! Igår när jag gick och lade mig var jag en lufsare och i morse när jag vaknade var jag inte Isabellah Andersson (svenska marathonhoppet i OS) utan samma lufsare. Realiteten slår. Snabbt omprövar jag mitt beslut, jag kommer inte plötsligt att öka på takten och springa snabbare, så tio kilometer på exakt en timme kan vi glömma, men jag kan fortsätta att pressa mig enligt mina specifika förutsättningar. Jag ska hålla pulsnivån rätt hög hela vägen i mål, inte vika mig utan låta hjärtat arbeta ordentligt idag.

Håller noga koll på kilometrarna, inte för tidens skull, men för att mentalt veta när jag är halvvägs, när det bara är tre kilometer kvar och när det bara är 1000 meter till målet. Vid sju kilometer börjar jag berätta folksagor för mig själv och försöker hålla tråden i berättelsen - allt för att fokusera bort upplevelsen av att det är jobbigt att springa. Med jämna mellanrum kastar jag en blick på pulsklockan och är nöjd över att hjärtat slår i önskad takt. Tittar också på kilometerfarten. Är jag inte snabbare än så här? Skit i det, nu satsar jag på att förbättra det jag är. Plötsligt blir jag tveksam: Jag vet att vargen åt upp Rödluvans mormor, men åt han upp Rödluvan också, innan jägaren kom och skar upp vargamagen? Sprang hon ut efter hjälp och hur snabbt sprang inte hon i så fall? Nu var hon ju betydligt yngre och slankare än vad jag är, men pulsen måste ha legat högre...

Kommer i mål på 1.05.30 och har haft en medelpuls på 164 slag i minuten. Min GPS har mätt upp sträckan till 10060 meter och ger en kilometerfart på 6.30. 785 kcal är förbrända, men en snabb titt i spegeln ger vid handa att jag inte är av rödluvemodell ändå. Good enough!

Apropå Isabellah Andersson och jag. Det finns oerhört många likheter mellan oss två, fast liksom lite omvänt. När hon kom till Sverige från Kenya satsade hon först stenhårt på att bli duktig i kursen svenska som andraspråk och när det, enligt henne själv, inte lyckades fick hon ögonen på långdistanslöpning och det blev hennes jobb. Jag flyttade från Sverige strax innan hon kom dit, försöker förgäves bli långdistansstjärna, men försörjer mig numera med att undervisa i svenska som andraspråk.

Sus

Om inte om hade funnits

Om inte om hade funnits hade mamma fått fylla 70 år idag. Men om finns och i stället plockar jag liljor och prästkragar och för till graven. Det som gäller är att leva idag och jag lever fullt ut när jag drar på mig joggingskorna och lufsar ett lugnt återhämtningsvarv längs spånbanan. Hjärtat slår, benen fungerar och vi har det så bra trots allt.

Sus

Långlänk på cykel

Hoppade upp på cykeln och trampade Jakobstad-Kållby-Överesse-Purmo-Jakobstad. Medvind till Esse, motvind från Purmo. Drygt 53 kilometer och knappa tre timmar blev saldot.

Sus

I förrgår var det dags för en testlänk på landsväg. Sprang ut till Ådö fiskehamn och hem och konstaterade att de 14 kilometrarna är exakt vad jag mäktar med just nu. Inte en meter till hade jag velat springa, men nu är ju 2/3 av halvmaran möjliga. Avstämningen säger att sluttiden på maran i Stockholm knappast kommer att bli mycket annorlunda än ifjol, och att det blir inslag med promenader. Efter idag är målet 2.28. Snabbare än så går det inte.

Och så igår var det dags att bli upprörd. Läste lokala bladet och konstaterade att en av arrangörerna till Jakob Marathon inte tänker springa helmaraton eftersom kilometertiden börjar gå upp mot 4.30 för hans del! Skojas det här? Missförstod jag alltihopa? Om inte så är det en ruskig armbågsbjudning till alla som överhuvudtaget funderar på att ställa upp och motionera. 4.30 per kilometer!!! Ställer man inte upp om man är långsammare än så? Jag VÄGRAR tro att det här är gängse tankar om deltagandet. Jag vägrar tro att eliten tycker så här. I min värld vill alla som är elitlöpare att alla som är elitmotionärer eller proffslufsare också ska ställa upp i ett lopp, få med sig mera publik som hejar och göra hela tillställningen till en fantastisk folkfest. Lufsarna är inte i vägen för de snabba. Det löser sig liksom av sig självt under första varvet eftersom alla startar samtidigt.

Idag sprang jag fyra blygsamma intervaller längs spånbanan, så nu är formen toppad.

Sus

En bra dag

Pulsnivåerna av ett helt annat slag idag. Svettskvätt i knappa 10 kilometer och jämvikt för fripassagerarna - slog ihjäl 4 feta bromsar som åkte med på höger lår och 16 myggor på vänster axel. Det är egentligen allt ni behöver veta om dagens joggingtur.

Kvällen tillbringad i Skolparken med att se invigningen av Jakobs dagar och då främst tösabiten och de övriga tjejerna i ED som gjorde ett lyckat framträdande. Alltid lika stolt över gänget som laddade och fixade frisyrerna här hemma i källaren före start. Hoppas de har fattat vilken enorm styrka de har i varandra!

Sus

Goda råd mottages tacksamt!

63 dagar kvar tills startskottet ljuder och jag ska springa halvmarathon. Idag råder Tvivlet och Paniken. Det kommer inte att gå, det kommer inte att gå... Förkylningen som bröt ut under resan tvingade mig till en veckas paus, men jag återupptog löpningen för tre dagar sedan. Började lätt med en fem kilometers joggingtur i spåret och det kändes helt ok. Idag skulle jag springa två varv i samma spår, men nej. Tog pulsklocka på av purt intresse och hade en vilopuls på 87 innan jag ens börjat klä om. Uppe i 95 bara av att dra på mig löpshorts, över 100 innan jag hade knutit skorna. Och när jag väl började lufsjogga var jag nära 170 slag i minuten i en av de första uppförsbackarna. Det blev bara ett skamvarv idag. HJÄLP!

Alla teorier om varför det är så här mottages tacksamt. Alla goda och mindre goda råd om hur jag ska göra nu mottages också tacksamt. Alla dåliga råd om hur jag ska göra nu mottages också.

Legoland - Köpenhamn - hemåt

Dagen när vi åker från Nederländerna genom Tyskland till Jylland blir en lärorik resa. Det är tänkt att jag ska köra ca 250 kilometer längs Autobahn innan vi byter chaufför, men det blir inte riktigt som vi planerat. När jag stannar vid en bensinstation upptäcker maken via telefonen att han fått ett brådskande arbetsärende som kräver direktåtgärd. Så när vi sätter oss i bilen igen sitter han och skriver med laptopen i framsätet och jag kör i 250 kilometer till tills arbetet är klart och vi måste hitta ett stopp med Wifi för att posta arbetet. Trafiken flyter på bra den här dagen och efter 500 kilometer på Autobahn börjar jag tycka att jag aldrig gjort annat än kört längs mångfiliga vägar där min hastighet för det mesta börjar med siffrorna 13 och stundtals överstiger 160 km i timmen. Blicken växlar mellan körbanan framåt och backspegeln. Jag kör om och viker in i filer högerut, jag byter filer snabbt för att hålla jämn körhastighet och vi lyckas undvika trafikstockningar den här dagen. Tyskarna släpper in dig i rusningstrafiken när du kommer längs infarten till en ny motorväg och själv ger jag plats åt den som behöver en lucka för att inte bromsa upp flödet. Tolerans var ordet och det finns sällan eller aldrig längs motorvägen i Finland.

Kan dock medge att huvudet är rätt trött när vi sitter på restaurangen i Billund på kvällen.

Följande dag viks åt Legoland. Jodå, jag sitter längst fram i blått på bilden ovan. Det bästa med Legoland var nog ändå miniatyrstäderna som byggts upp och dem gick vi och kikade på rätt länge. Nedan finns ett foto av legoNyhavn (del av Köpenhamn) och längre ner finns en bild som fotades i det riktiga Nyhavn följande dag.

Efter en heldag på Legoland var det dags att köra över Fyn till Själland igen och sova en natt i Köpenhamn. Staden är nog fin, men tyvärr inget för en barnfamilj som behöver äta och sova och kanske vill shoppa något smått. Allt var dyrt och då menar jag dyrt. Vi beställde inga exklusiviteter till lunch men fick ändå punga ut med över 100 euro för två vuxna, en ungdom och två barn. Senare när vi vandrade längs Ströget kunde vi också konstatera att samtliga butiker som var öppna erbjöd fantasipriser. Men, det var fint där vi satt vid kajen vid Nyhavn 17 och solade oss och gratis att vandra iväg och titta på Den lilla sjöjungfrun som också satt i solgasset nere i hamnen.

Mot kvällen körde vi till svenska Ljungby för att övernatta på ett motell där och följande dag återvände vi till Gränna för att få mer hål i tänderna. Efter Gränna körde vi till Skärholmen (Kungens kurva), gick omkring där några timmar och körde sedan till färjeterminalen för att ta båten över till Åbo. När vi kom till Åbo tyckte jag att det var en så kort sträcka vi skulle tillryggalägga så jag propsade på att köra hela vägen hem nonstop. Dryga 400 kilometer är ju trots allt ingenting, men de räcker gott och väl till för att börja planera nästa års bilresa. Skagen-Paris-Gardasjön? Östra Finland-London-Portugal?

Rödby - Tyskland - Nederländerna

Efter frukosten i Saksköping tar vi sikte på Rödbyhavn för att ta färjan över till tyska Puttgarden. Vi behöver inte boka plats för bilen i förväg, utan kör bara till vägens slut där vi möts av betalstationer och anvisas plats i kön till nästa färja. Smidigt, speciellt som färjorna trafikerar tätt, tätt, i princip nonstop. Väl ombord är det bara att ta sig upp på däck och njuta av solskenet under den knappa timme vi är på väg.

Sen börjar det som vi hade förväntat oss skulle vara den i genomsnittshastighet snabbaste vägsträckan - tyska Autobahn ner till Holland. Fnys. Det är vägarbeten med täta mellanrum, filerna bantas ihop och periodvis får vi stå stilla och köa länge. Jag har föresatt mig att vår tyske vän ska få sträcka ut ordentligt nu när han är tillbaka i tillverkningslandet, på hemmaplan, men icke. Det går segt, men när vi väl närmar oss Nederländerna börjar det gå undan. Efter en dagsmarsch på 630 kilometer kommer vi fram till släktingarna och en grillfest till vår ära.

Följande morgon är det dags för en joggingtur längs Maasfloden. Det är någonting speciellt med att springa längs okända stigar som kantas av majsodlingar, sparrisodlingar och lummighet så det värker i bröstet. Folket i landet har en förkärlek för cykling och där jag springer blir jag både omkörd och mött av cyklister i alla åldrar som glatt hälsar godmorgon. Längs med sandvägen, där jag travar fram, finns en smal remsa asfalterad väg för cyklisterna och vid varje vägskäl små färgglada plastmarkeringar som visar cykelrutternas sträckning. Tankarna går tillbaka till sommaren 1998.  Då var dottern ett och ett halvt år och vi var ute på miniInterrail. Vi hade bestämt oss för att ingenting är omöjligt, fastän man har småbarn, så vi tillbringade två dagar med att cykla omkring i trakterna där jag nu springer. Dottern satt, enligt seden i landet, längst fram på min cykel i en enkel cykelstol och så trampade vi tills hon behövde mat. Då stannade vi i någon by vid en vägkrog som hade madrasserade soffor, matade henne, bytte blöja och la henne att sova på soffan medan vi vuxna åt en långlunch. När hon vaknade var det dags för cykling igen tills hon behövde mellanmål och lekpaus. Mot kvällen kom vi tillbaka till släktingarna och kunde konstatera att allt var möjligt. När vi åkte omkring med tåg gällde också samma regel; hitta en restaurang med madrasserade soffor när det är dags för sovpausen och allt löser sig.

Efter springturen är det dags för shopping på tyska sidan i Mönchen-Gladbach. Stället är bekant sedan tidigare och det finns ett stort utbud av det mesta som lockar. Den här gången åker bara kvinnfolket för vi vill ta god tid på oss och fynda prisvärda kläder. Vi lyckas på båda punkterna.

Följande dag är det dags att utmana ödet och vi besöker en gigantisk nöjespark som heter Efteling. Jag älskar att stå i kön till en attraktion och vara livrädd. Jag älskar att kliva i en vagn/ett säte, spänna fast mig och tänka att jag aldrig kommer att se morgondagens ljus. Jag älskar att skrika rakt ut och inse att jag knappast överlever. Det blir bara bättre när dottern fäller kommentarer av följande slag "Mamma, det där knaket du hörde, det var bulten som håller ihop hela anordningen. Den gick precis av och nu när vi snart är högst upp kommer hela banan att braka ihop. Farväl." Hon känner mig så väl och vet vad jag tänker, när vagnen, efter att i mörker farit långsamt uppåt, faller neråt någon meter. "Och nu tror du att något gick sönder, va?". Och när sonen tjatat oss med i ett superstort vikingaskepp som går hisnande högt, vet jag att jag måste sätta mig längst ut för att bli skräckslagen och få mest valuta för pengarna. Efter åtta timmar, när jag snurrat omkring, haft magen upp i halsen och krängt fram och tillbaka i diverse säten, är jag åter en gång så lycklig över att jag överlevde och får fortsätta finnas till.

Det har blivit dags för Amsterdam och vi kör till förorten där en av kusinerna bor. Hon jobbar, men vi parkerar bilen ute på gården där hon bor, letar upp närmaste spårvagnshållplats och tar "Trammen" in till centrala stan. Maken undrar var i hela friden vi ska stiga av, för stationerna som räknas upp på listan på vagnväggen  är många och vi vet inte exakt vilken som ligger mest centralt. Plötsligt vaknar mitt minne till liv och jag inser att jag känner igen ett av gatunamnen, Prinsengracht. Det var ju där - mitt i centrala Amsterdam - som Anne Frank med familj gömde sig under andra världskriget. Jag har ju dessutom besökt stället under en interrailresa för över 20 år sedan och nu får vi köra på gamla erfarenheter. Vi hoppar av vid Prinsengracht och börjar vandra mot den adress där jag kommer ihåg att museet ska ligga. Det är en bit att gå så vi pausar och äter en bit mat på ett cafe. Som kuriosa kan jag nämna att det bor två katter på cafeet där vi äter. De har en stor sovkorg under grannbordet och där ligger de nöjt och sover middag.

Det är varmt, stekhett, i Amsterdam och när vi kommer fram till Anne Frank Huis ser vi att kön till biljettförsäljningen segar sig fram i många hundra meter, on the sunny side of the street. Den enda som blir besviken, när vi bestämmer oss för att inte utsätta oss för flera timmars köande i hettan, är lillebror. Medan vi vandrat gatan fram har jag berättat om hur familjen Frank fick smyga in genom bokhylledörren och gömma sig ovanför kontorsbyggnaden och han bara måste få uppleva dramatiken i verkligheten. Vi återkommer en annan gång, lovar jag, medan vi i stället letar upp ett stopp där man kan kliva ombord på en Hop on - Hop offbåt. Vi köper dagsbiljett för hela familjen och bänkar oss ombord på det som blir vår tillflyktsort för flera timmar framåt.

Det fläktar skönt när vi glider fram längs kanalerna, under broarna och förbi många sevärdheter. Historien lever upp och jag förstår att husen längs kanalerna har byggts så att de lutar utåt. Byggnaderna är höga och smala och det skulle ha varit omöjligt att få upp möblemang längs de trånga, vindlande trapporna. För att lösa fraktproblemet konstruerade man lyftanordningar på utsidan av husen: högst uppe sitter en krok som var behjälplig när man skulle vinscha upp bohaget och för att undvika allt för många smällar mot husväggen måste överdelen av huset sticka ut lite längre. Därav de lutande husen.

Jag imponeras också av husbåtarna - inte så mycket av den som sprängt och sjunkit - men de övriga ca 2500, som lär finnas här, ger bränsle åt den äventyrslystne. Tänk att få ta huset med sig på en dagsutflykt eller få stiga rakt ner i snurrbåten från köksdörren när man ska åka till butiken och handla...

Lagom tills kusinen slutar jobba är vi tillbaka i förorten och tillbringar kvällen tillsammans med henne innan vi åter en gång kör tillbaka till huset vid Maas. Följande dag är det herrarnas tur att ekipera sig i Tyskland efter att maken avklarat en långlänk i omgivningarna. Tyvärr har jag blivit så förkyld att det inte blir någon träning på ett bra tag framöver för min del.

Lärdomar, Gränna och Danmark.

Vaknade dagen efter svärmorskalaset med en ruskig värk i kroppen. Nejdå, jag hade inte gjort mig skyldig till överkonsumtion av skål!champagnen hon bjöd på, men däremot hade jag å det allra kraftigaste missbrukat sängen som vi är hänvisade till när vi är på besök. Jag hade sovit i den i sammanlagt två nätter och det är vanligtvis på gränsen till grovt missbruk. I folkmun benämns madrassen Tortyredskapet och när jag vaknade denna frejdiga fredag kände jag direkt att allt var fel. Ryggen var stel, huvudet gick knappt att vända åt sidan och musklerna kändes skarpa.

Jag hade ett halvt dygn på mig att reparera skadan innan vår Europaresa skulle börja, så jag bestämde mig snabbt för att dra på mig träningskläderna och lufsa lugnt för att värma upp den plågade kroppen. Det höll i tjugo minuter, sen var värken överallt, men värst i ansiktet som nästan krampade. Då förstod klok kvinna att hon valt helt fel metod så hon vände och började långsamt gå tillbaka för att säga välkommen till värktabletterna. Vad lär vi oss av detta?

Men sen, sen startade vår bilsemester på allvar och med facit på hand är just bilsemester något jag verkligen kan rekommendera till alla som vill resa lite billigare. Vår tyske vän har rullat i 4800 kilometer under två veckor, men det kändes varken långt eller långtråkigt! Och jag, jag älskar att se de små tingen längs vägen och med det menar jag att längden på talltoppskotten (som ju hunnit växa snabbare längre söderut), och hur man markerar vägarbeten på Autobahn, fascinerar mig.

Vi tog färjan från Åbo till Stockholm och väl framme i Sverige hastade vi av och började köra mot Nyköping där vi åt frukost. Följande delmål var Gränna och sammanlagt 780 km skulle avverkas den dagen.

Under mitten av 1800-talet blev en 25-årig grännakvinna vid namn Amalia änka. Hon hade en liten dotter som hon skulle försörja och för att klara av den uppgiften fick hon iden att börja tillverka godis som senare skulle börja benämnas polkagrisar. Än idag tillverkas de och om man har tur, vilket vi hade, kan man få vara med och se när grisarna kokas och rullas till längder. Vi råkade komma precis när förevisningen skulle börja och fick se hur en ung kille hällde upp het sockermassa som han sedan hällde röd karamellfärg i och smaksatte med mint innan han började rulla degen till stänger. Det var inte dyrt att köpa smakprov och jag kan garantera att polkagrisarna är godast när de inte hunnit ligga så länge i lager. När vi fortsatte resan insåg vi att vi hade köpt för få stänger och bestämde oss snabbt för att återvända till Gränna på hemvägen för att fylla på vårt polkagrislager. Gränna ligger alldeles vid E4:an vid Vätterns strand och bör besökas! Det som ännu blev ogjort var att ta en båt ut till vackra Visingsö som syns från staden. (Turistföreningen i Gränna hade jublat om de läst min text).

Efter Gränna tog vi oss ner till Malmö och susade smidigt över Öresundsbron till Själland. På bilden, som jag tog genom bilfönstret, ser man hur högt uppe vi är (om man kan urskilja seglen på båtarna som kom rätt nära bron). På danska sidan hade vi ännu en bit kvar till Saksköbing där vi skulle övernatta på ett vandrarhem. Det finns vandrarhem av olika slag, men det här var toppen! Sängarna var inga tortyrredskap, personalen var trevlig och morgenmaden följande morgon var dejlig! Innan vi knöt oss tog vi en promenad ut i byen och kunde konstatera att det var en mysig plats med fina byggnader. Statyn på följande bild fanns utanför kyrkan, hade gummistövlar och håller upp ett paraply som det alltid strilar vatten över - men vi hade långt över 30 grader och blå himmel den kvällen.

Karis

EM i friidrott till ära har fyra familjemedlemmar sprungit på banor ikväll. Vi är så nära Helsingfors man kan komma utan att riskera att få ett spjut i sidan denna regntunga afton. Skurarna har avlöst varandra under hela bilfärden från Österbotten och när vi väl kom till lokala "stadion" för att springa intervaller vräkte vattnet ner. Men, nu är det allvar och då tar man det på allvar. Och allvar blev det när den här damen började spurta på löparbanan. Svisch, sa det, och jag var tillbaka i femtonårsåldern när jag tävlade på riktigt. Jag sträckte ut löpsteget, koncentrerade mig på andningen, försökte ta första kurvan lite sådär elegant - och blev omsprungen av min egen femtonåring som värmde upp. Gjorde ett tappert försök att övertala henne att börja friidrotta igen, men sen kom jag plötsligt ihåg vad jag lovat mig själv: om jag tycker att någon i familjen borde spela fotboll får jag ställa upp i bolagsfotboll. Om jag tycker att någon borde delta i löptävlingar anmäler jag mig själv. Och tränar inför.

Sus

Packar

Två saker lärde jag mig under gårdagens löptur. Jag är inte skapad för att springa varv på varv på varv på varv på varv på varv längs en spånbana som mäter 1500 meter. Tråååkigt att se samma vyer om och om igen och nöta på utan omväxling. Det andra jag insåg var att 9 kilometer inte längre känns långt så nu är jag redo för lite längre långturer. Och snart är det dags att mäta upp en helt ny rutt längs okända vägar ute i Europa - för idag packar vi hos oss.

Det finns några saker en trebarnsmor måste tänka på när hon packar inför en tvåveckors resa: 1) Tänk igenom vad de två sönerna lär behöva, ge dem varsin lista och LÅT DEM SEDAN PLOCKA FRAM DET OCH PACKA NER DET SJÄLVA - då vet de senare exakt vad de har med sig och var det finns. Enkelt! ("Nämen gulla vännen, när jag skrev finskjorta menade jag inte urtvättad t-shirt med maskrosfläckar på"). 2) Ge endast en upplysning åt tonåringen: kubikmetrarna hennes packning får uppta i bilen. Var exakt och beräkna också hur många kubikmeter i bilen som måste lämnas tomma inför hemresan, för där ska hennes inhandlade toppar trängas. Herrejisses, jag blir grön av avund varje gång jag ser toppförvaringen. Vore jag fem storlekar mindre hade jag haft kläder fram till advent där. 3) Behöver jag ens nämna att den äkta hälften är vuxen och skriver sin egen lista samt packar själv? 4) Den här gången måste löpkläderna, vätskebältet, pulsklockan och träningsdagboken få ta mer plats än finkläderna. Svärmor kommer att trycka på gilla-knappen när jag tar emot gästerna på hennes 70-årskalas iförd löptights, löplinne och pannband och den ena sonen står bredvid iklädd sin "finskjorta".

Anmäld!

Kan man fira en söndag på ett mycket trevligare sätt än framför datorn med att anmäla sig och maken till en halvmara? Stockholm, vi kommer! Starten sker 16.00 den 15.9 och jag är med! Vilken känsla! På hemsidan (Stockholm Halvmarathons, alltså) finns bildspel och filmer från fjolåret och det är ju så mäktigt att se när massorna (vi) lägger iväg mot samma mål. Känns redan nervöst, men mest så otroligt roligt att få leva med det här i 82 dagar framöver!

Sus

Sjösättning

Så äntligen blåste det förliga vindar och lillebrors egenhändigt tillverkade båt kunde sjösättas. Prototypen som testades redan förra sommaren hade för dålig bärkraft och därför har han dubblerat styroxbitarna. Samtidigt passade han också på att måla däcket grått och skaffa gångjärn till skrovet. Som synes har den både segel, roder och ankare. Ute på gården finns nu också ett båtskjul som kaptenen egenhändigt spikat ihop. Det krävs två föräldrar för att lyfta båten in i och ut ur bilen, men den tar bara en person på ca 25-30 kg ombord. Provturen höll på att sluta lite galet för det saknades en paddel och vinden blåste ut farkosten från strand. Lyckligt hemkommen tog båtbyggaren genast itu med att spika en paddel. Plötsligt var vi utan skaft på kvasten. 

Det har varit hett i stan idag och jag har haft glädjen att få ligga och steka mig helt sanslöst i många timmar. Kändes inget vidare att börja anstränga mig när joggingturen stod på schemat, men jag tog det lugnt och sprang bara ett varv längs spånbanan (knappa 5 km). Börjar se ett träningsmönster: varannan dag ska svetten lacka och varannan blir det lätta återhämtningspass.

Fortsätt fira lugnt!

Sus

Till sist

Det blev en riktig midsommar ute i skären till sist, i alla fall! Båtmotorn, som har krånglat så länge, blev skruvad och monterad på plats idag och spann nästan som en katt hela vägen från hamnen till Bastuön. (Styrman, åtta år, hanterade rodret vant och börjar få koll på röda och gröna remmare.)

Vi fick en kavlugn kväll med badande barn, lax i röklåda, plättar med sylt och grädde, kaffe och dopp, skratt, trädkoja och liljekonvaljer. Tack M&T!

Sus

Run, Forrest, run!

14400 meter längs spånbanan. Ja. Totalt slut? Nej. Nöjd med tillryggalagd tid? Nej, men det får duga.

Kollat resultatlistan från fjolårets Jakob Marathon? Ja, och blir lika imponerad varje gång jag återupptäcker hur snabbt kvinnsen i trakten springer halvmaran. De är grymma! Det är väldigt få som håller lufsaretakt och just det tycker jag är så synd, så synd. Jag menar inte att de snabba kvinnorna ska bli långsammare MEN var sjutton är alla ni andra som njuter av långsamhetens lov (för jag vet att ni finns där!!!)? Varför ställer inte fler lufsarekvinnor och lufsaremän upp i halvmaran? Det borde vara okej att ha en halva som mål om man under ruvningstiden tappar några kilon och får bättre kondition som pris. Det borde ropas lite mer hurraa! för den som makligt tar sig fram, men som tar sig fram.   

"Varför skulle man fara dit och skämma ut sig bland alla duktiga och utsätta sig för gubbkommentaren he sir tungt ut hitee" var makens förklaring till varför lufsarkategorin inte ställer upp. Samt den självskrivna "ni österbottningar är så rädda för att misslyckas".

Jag själv då och Jakob Marathon? Njaa, ska nog undvika att springa på asfalt tills det är två veckor kvar till mitt mål - loppet där det går att gömma sig i massan...

Före promenaden

Önskas fler högst händelselösa dagar, dagar med halvtråkigt väder, noll programpunkter och inga evenemang. Finnes en kvinna som aktivt letar inget som lockar, för då tillåter hon sig ta fram baktråget och knåda i vardagslunketakt. Ner i bunken hälls samtlig stress och tänktpåliteförenergiskt-tankar. De blandas med sköljbortalltsomurholkar och rensaogräsursystemet. Efter att degen fått sig en rejäl omgång, jäst lite läkande och gräddats kavlugn går det bra att möta det schemalagda igen.

Sus

                                                                     

188 slag i minuten

Vi är två med samma mål - deltagande i halvmaraton -  och det är en förutsättning för att det ska fungera hemma hos oss. Förståelsen för att det alltid måste finnas tid för träning är stor. Bäst är att kunna träna samtidigt om än vi sällan numera springer tillsammans. Det var nog i ärlighetens namn jag som peppade honom att börja jogga i Idrottsparken i Åbo för snart 20 år sedan och då var vi rätt jämspelta. För närvarande är han både uthålligare och snabbare, men det är bara tillfälligt.

Tog oss båda två till spånbanan ikväll och jag gjorde som eliten och körde intervaller. Joggade i tio minuter, fortsatte med 10 x (springa snabbt en minut, lufsa en minut) och avrundade med ca 10 minuter lufs. Läste nånstans att det här ska göra susen för glada motionärer som vill förbättra diverse kapaciteter. Tror också att det kommer behövas mycket variation i träningen för att hålla motivationen uppe och, framförallt, för att undvika ensidig belastning.  Men, det var tungt.

Bilden är ett år gammal men inte arrangerad.

Egentid

Stora I fräser iväg till dansträningarna, mellan J har bokat tid i tennishallen och lilla A är bjuden på barnkalas. Maken sitter på möte i huvudstaden, katterna är utfodrade, blommorna vattnade, diskmaskinen surrar och jag behövs av absolut INGEN på två hela timmar. Underbart!

Packar telefonen och nycklarna i lilla magväskan, spänner fast vattenflaskan på cykeln, tar en långärmad tröja och hoppar upp på hojen. Idag finns det få krav. Jag får trampa så långsamt eller snabbt jag vill bara jag är hemma när kalaset slutar.

Det blir en tur på knappa 20 kilometer och mycket vatten under broarna, i hamnen hemma och ur flaskan.

Sus

Självdistans

Jodå: Och vi, det vill säga Jodå och Nejdå, säger välkomna till dagens tävling som går i den kuperade terrängen i Larsmo, en bit utanför Jakobstad. Distansen är ca tio kilometer och kommer huvudsakligen att löpas längs spånbanan som ju också har vissa partier med gräs och grus. Väderförhållandena är perfekta - gårdagens störtskurar är förbi och man riktigt ser hur det ångar ur barken i solgläntorna. Det blåser ingen speciellt nämnbar hård vind här uppe i skogen där vi står och väntar på startskottet.

Nejdå: Men det är mygg här och huggormar.

Jodå: Vad vill vi se idag då? Ja åtminstone jag förväntar mig underhållning på högsta nivå, en seg kamp i uppförsbackarna och en tid som går under 1.10. Och där är hon igång! Ja, hon startar sammanbitet och löpsteget, vad har vi att säga om det?

Nejdå: Vackert är det inte och man kan ju diskutera om det vore läge att lägga om löptekniken. Emil Zatopek sprang på sin tid inget snyggt, men det här är ju helt klart fulare. Hasjoggning har aldrig varit ett vinnande koncept. Ser rätt tungt ut i inledningsskedet!

Jodå: Ja men hon knegar på och tar täten i damklassen. Hårdaste och enda motståndet idag står hon själv för. Det gäller att fokusera på styrkorna - envisheten, jävlaranammat och oförmågan att ge upp - och både fysiskt och psykiskt satsa på meter för meter och på sätt vinna över sig själv. Det är väl det som driver deltagarna i den här tävlingen. Men, vi bryter för reklam och återkommer vid varvningen.

Nejdå: Vi är tillbaka och väntar på att hon ska passera varvningen vid fem kilometer. Det dröjer, det dröjer, men där är hon! Men vad gör hon? Vad gör hon? Hon stannar, hon kommer att bryta loppet, det är kört! Hon bryter!

Jodå:  Hon verkar ha fått en barkbit i skon, jo där kastar hon iväg skräpet, reser sig och fortsätter springa. Hon är på gång igen.

Nejdå: Hon såg rätt sliten ut vid varvningen, ansiktsfärgen gav inget positivt intryck och benen såg stumma ut. Tyckte hon dröjde sig kvar lite onödigt länge vid vätskestationen innan hon fortsatte.

Jodå: Jag tyckte hon hade kommit in i det som litteraturvetarna kallar stream of consciousness. Man såg på ögonen att tankarna fick flöda fritt och att hon glömt hur tungt det är just nu i det här skedet av tävlingen. Så till en annan sak: vi vet ju också att det funnits björn här i skogarna. Hur stor tror du risken är för att hon ska stöta på en björn längs banan?

Nejdå: Risken finns, men om björnen dyker upp kommer den knappast att ta henne för ett graciöst rådjur, så hon går nog säker.

Jodå: Nu närmar hon sig en av de sista tunga backarna och det är inte långt kvar tills hon är i mål. Vad kan vi säga om den backen?

Nejdå: Ja, jag skulle vilja döpa den till Helvetesbacken och det är nog en och annan vinthund som fått framtassarna söndermalda på vägen upp för den stigningen. Nej, jag är ledsen, men hennes ben ser ut att ha stumnat totalt. Det blir inte lätt att ta sig uppför backen med de där stockarna.

Jodå: Jodå, hon flottar upp stockarna motströms decimeter för decimeter och nu är det bara lätta partier kvar in i mål! Hon gör det, hon tar sig i mål trots allt! Där är hon i mål och klockan visar på 1.10. Glädjestrålande höjer hon champagneflaskan och häller...

Nejdå: Det är en vattenflaska.

Jodå: Vi tackar för idag och laddar om för morgondagens gren som är "Cykling för att vattna fasters blommor".

Sus

Myggmat och nostalgi

Dagens träning bestod av ett återhämtningspass i form av en lugn promenad. Turen gick runt viken vid Gamla Hamn där Popkalaset pågår som bäst. Kan inte låta bli att hänföras av utsikten varje gång jag tar mig fram längs vägen och stigarna där. Det är lummigt kring sjöbodarna och båtarna får mig att längta ut, ut mot Öuran som står för några av de ljusaste barndomsminnena. Då var det faffas träbåt, Tolsas fisk och de virkade gardinerna som fammo satt upp i Skata-Einars stuga (som var fammos och faffas då). Det var alltid iskallt i vattnet, men varmt under mormorsrutetäcket efteråt när jag låg och läste Kalle Anka. Och spänningen, gott folk, när faffa berättade om den där natten när Nostaja sjönk och allt som hände i samband med det!

Ja, jag längtar alltid ut till havs när jag vandrar mot Kittholmen, men idag fick jag koncentrera mig mest på att vifta undan myggen med en hundflokekvast.

I morgon blir det en springtur på förmiddagen och förhoppningsvis får jag också se pionknoppen ovan öppna sig i trädgården.

Premiären

Sådär ja. Tog mig till kuperade spånbanan med åttaåringen och maken. Åttaåringen ville prompt springa med och jag lovade att han får hänga med en stund och sedan vända och gå tillbaka till lekparken och vänta på oss. Han och jag slog följe och han höll på att knäcka mig totalt. I tre kilometer sprang han bredvid mig, pratade och, ja faktiskt, sjöng högljutt. Jag hade inte syre nog att svara på hans frågor. Sen tvärstannade han - utan att vara det minsta lilla ansträngd - och släppte kommentaren "det är ganska tråkigt det här". Jag fortsatte tills 9,6 km var avverkade och det tog mig blygsamma en timme och tio minuter. Det finns racerbåtar och så finns det segelbåtar längs livets spånbanor. Faktum är att jag inte har som mål att bli så mycket snabbare, snarare långsammare, men jag ska orka hålla igång betydligt längre.

And now what? Hur fortsätter man om man bara har tre månader på sig att uträtta underverk?

Sus

Inte kunna ge upp

"Förstår inte du, som är över fyrtio, att man inte ska plågmotionera sin kropp när man passerat bäst före? Du äger en kropp som fått ta mycket stryk med många svåra infektioner och hur var det förra gången du försökte springa halvmaraton? Du fick gå långa sträckor för att höfterna och ryggen bråkade. Ge dig, kvinna!"

Men, det är ju precis det jag inte kan. Ge upp, alltså. Så nu står jag här igen och ska göra en helhjärtad satsning på ett halvmaratonlopp. Såg nyss att det är endast 92 dagar kvar till start och testloppet jag snickrade ihop i förrgår visade på halvtaskig kondition, så det kommer att bli en utmaning. Skorna är slitna och springtightsen är för trånga. Men, det ska gå och om jag dessutom exponerar mina planer i en blogg, så kommer jag på något sätt inte undan...