18 dagar kvar

18 dagar kvar till start och nu finns det inget utrymme för negativa tankar. Jag har precis avstyrt en förkylning som knackade på och jag har tänkt hålla den på avstånd med hjälp av diverse huskurer. Ryggen har mått bra av att jag inte kört så många träningspass under den senaste tiden och den kommer att hållas i rätt kotläge fortsättningsvis. Sprang ett långpass idag och fick vansinnigt ont i knäna och höfterna, men det betyder säkert bara att det är dags att köpa nya träningsskor, så då gör jag det och blir av med det lilla dilemmat.

Grenen jag satsat mest på under senaste tiden heter mental träning. I helgen, när jag inte vågade springa på grund av halsontet, avverkade jag varv på varv längs Stockholm Halvmarathonbanan in my mind. Memorerade rutten, prickade in motlut och utförslöpor, noterade vätskestationerna och  kilometerstolparna. Funderade på vilka kilometrar som blir de tuffaste och vilka som blir de vackraste. Känner jag löpoffret rätt skiter hon i blånande vatten, fjärdar och vackra ståndsmässiga hus och svär i uppförsbackarna när det väl är dags. Vid 3 kilometer kommer hon att ångra att hon hittade på dumheten, men det är för skämmigt att kliva av redan då. Vid 8 vill hon på riktigt stiga av, vid 13 undrar hon vad det är för vits att plåga sig längre, vid 17 hoppas hon att hon ska vingla så redlöst att arrangörerna plockar bort henne och vid 20 får hela Stockholm springa om henne bara hon på något sätt tar sig i mål och hon lovar dessutom sig själv att never ever anmäla sig till ett dylikt lopp. Stark är hon endast under de sista femtio metrarna när hon plötsligt börjar spurta in i mål. Och gott folk, det är för känslan som kommer under de sista femtio metrarna och efter målgången som löpoffret gör allt detta.

Sus

Mörkning

Toppidrottare mörkar ofta skador och sämre träningsperioder för att konkurrenterna inte ska få nys om hur det egentligen ligger till inför stortävlingar. Jag är min värsta konkurrent inför storloppet. Idag avslöjade min man för mig vad jag har för fel. Nu blir det till att byta taktik för att överrumpla motståndaren.

Det hela började lite oförargligt under den helt underbara konserten med Tomas Ledin. Jag stod (och hoppade) fem timmar på asfalt. Tänkte att det nog kommer att gå bra den här gången eftersom det annars inte gör det - men då brukar inte Tomas Ledin vara med och det kan vara den avgörande faktorn. Kändes lite stelt att gå långsamt genom stan när musiken hade tystnat. I natt är du min, sa jag till Buranaasken när jag väl kommit hem - spiknykter bör tilläggas.. Följande dag skulle tre ämbar svarta vinbär plockas och omvandlas till saft och när jag avslutade uppdraget hade jag kramp i ryggen, men det låtsades jag inte om. Har mörkat och mörkat med Burana hela veckan och så går min man och avslöjar alltihopa för mig. Det började oskyldigt med att han berättade för en god vän att det inte går så bra med Susannes träning eftersom hon igen har fått ryggproblem. Men, sen kommer karln hem och berättar ryktet för mig också. Så nu vet jag - skadeglatt - om varför min senaste tia gick betydligt långsammare än vad den brukar göra.

Sus

Utmärkta förhållanden

Vem har sagt att det måste vara +19 och solsken när Stockholm Halvmarathon går av stapeln i september? Vem har sagt att väderförhållandena är utmärkta: lagom varmt, ingen vind och noll regn? Tänk om det spöregnar, är + 13 och blåser snålt?

Jag borde vara tacksam över att få förbereda mig för dessa förhållanden i god tid (39 dagar). Jag borde se varje skitvädersdag som en speciell gåva till mig som ska härdas inför det kommande. Ljuvt tacksam drar jag på mig träningskläderna, joggar till sportplanen och kör de skrattretande intervallerna. Sätter jackan under läktaren, drar fram den inplastade lappen med tiderna och kör igång. Väderförhållandena är perfekta: regnet vräker ner och längs den ena långsidan piskar vinden emot så rejält att jag måste sänka blicken för att inte få så mycket vatten i ögonen. Klockan på simhallsväggen visar, förutom tiden, en temperatur på + 13 och jag småler. Utmärkt! Mellan intervallerna går jag över gräset för att få ännu dyngsurare skor. Håret kletar sig fast bakom öronen, t-shirten är slaskvåt, men jag skriker "Thank you" åt väderguden som ger mig vad jag tål.

OS och jag

Damernas triathlon igår var en riktig rysare med ingrediensen Lisa Norén som vi följde så mycket vi hann. Tänk att pressa sig i 1500 meter simning, hoppa upp på cykeln och trampa över 40 kilometer och så avsluta med att springa 10 kilometer! Imponerande! När vi ser atleterna i direktsändning kan vi bara föreställa oss alla dessa dagar när simtekniken, uthålligheten och den mentala styrkan ska finslipas. Alla dagar på jobbet är inte toppendagar för dem heller.

Inspirerad av de riktiga atleterna drog jag på mig springalångtkläderna med vätskebältesbihang och pulsklocka och tog sikte på rutten Risöhäll-runt. Det var kvalmigt och svetten flödade redan efter den första kilometern, men jag kom i mål. Om jag får vara frisk (vilket jag tänker vara) och hinner träna (vilket jag också ska se till att förverkliga) kommer det här att gå vägen. Jag kommer att orka lufsa hela vägen i Stockholm.

Sus

Om någon missat målet

Ja, om nu någon har missat målet så publicerar jag här, för säkerhets skull, den officiella logon som finns på min t-shirt. Stolt bar jag den idag när jag sprang 12 x backe i skogen. Kråkan som höll på att förflytta pinnar såg mig och tänkte svimma av häpnad. Jestas, va granne pajto, sa den.

Sus