Karis

EM i friidrott till ära har fyra familjemedlemmar sprungit på banor ikväll. Vi är så nära Helsingfors man kan komma utan att riskera att få ett spjut i sidan denna regntunga afton. Skurarna har avlöst varandra under hela bilfärden från Österbotten och när vi väl kom till lokala "stadion" för att springa intervaller vräkte vattnet ner. Men, nu är det allvar och då tar man det på allvar. Och allvar blev det när den här damen började spurta på löparbanan. Svisch, sa det, och jag var tillbaka i femtonårsåldern när jag tävlade på riktigt. Jag sträckte ut löpsteget, koncentrerade mig på andningen, försökte ta första kurvan lite sådär elegant - och blev omsprungen av min egen femtonåring som värmde upp. Gjorde ett tappert försök att övertala henne att börja friidrotta igen, men sen kom jag plötsligt ihåg vad jag lovat mig själv: om jag tycker att någon i familjen borde spela fotboll får jag ställa upp i bolagsfotboll. Om jag tycker att någon borde delta i löptävlingar anmäler jag mig själv. Och tränar inför.

Sus

Packar

Två saker lärde jag mig under gårdagens löptur. Jag är inte skapad för att springa varv på varv på varv på varv på varv på varv längs en spånbana som mäter 1500 meter. Tråååkigt att se samma vyer om och om igen och nöta på utan omväxling. Det andra jag insåg var att 9 kilometer inte längre känns långt så nu är jag redo för lite längre långturer. Och snart är det dags att mäta upp en helt ny rutt längs okända vägar ute i Europa - för idag packar vi hos oss.

Det finns några saker en trebarnsmor måste tänka på när hon packar inför en tvåveckors resa: 1) Tänk igenom vad de två sönerna lär behöva, ge dem varsin lista och LÅT DEM SEDAN PLOCKA FRAM DET OCH PACKA NER DET SJÄLVA - då vet de senare exakt vad de har med sig och var det finns. Enkelt! ("Nämen gulla vännen, när jag skrev finskjorta menade jag inte urtvättad t-shirt med maskrosfläckar på"). 2) Ge endast en upplysning åt tonåringen: kubikmetrarna hennes packning får uppta i bilen. Var exakt och beräkna också hur många kubikmeter i bilen som måste lämnas tomma inför hemresan, för där ska hennes inhandlade toppar trängas. Herrejisses, jag blir grön av avund varje gång jag ser toppförvaringen. Vore jag fem storlekar mindre hade jag haft kläder fram till advent där. 3) Behöver jag ens nämna att den äkta hälften är vuxen och skriver sin egen lista samt packar själv? 4) Den här gången måste löpkläderna, vätskebältet, pulsklockan och träningsdagboken få ta mer plats än finkläderna. Svärmor kommer att trycka på gilla-knappen när jag tar emot gästerna på hennes 70-årskalas iförd löptights, löplinne och pannband och den ena sonen står bredvid iklädd sin "finskjorta".

Anmäld!

Kan man fira en söndag på ett mycket trevligare sätt än framför datorn med att anmäla sig och maken till en halvmara? Stockholm, vi kommer! Starten sker 16.00 den 15.9 och jag är med! Vilken känsla! På hemsidan (Stockholm Halvmarathons, alltså) finns bildspel och filmer från fjolåret och det är ju så mäktigt att se när massorna (vi) lägger iväg mot samma mål. Känns redan nervöst, men mest så otroligt roligt att få leva med det här i 82 dagar framöver!

Sus

Sjösättning

Så äntligen blåste det förliga vindar och lillebrors egenhändigt tillverkade båt kunde sjösättas. Prototypen som testades redan förra sommaren hade för dålig bärkraft och därför har han dubblerat styroxbitarna. Samtidigt passade han också på att måla däcket grått och skaffa gångjärn till skrovet. Som synes har den både segel, roder och ankare. Ute på gården finns nu också ett båtskjul som kaptenen egenhändigt spikat ihop. Det krävs två föräldrar för att lyfta båten in i och ut ur bilen, men den tar bara en person på ca 25-30 kg ombord. Provturen höll på att sluta lite galet för det saknades en paddel och vinden blåste ut farkosten från strand. Lyckligt hemkommen tog båtbyggaren genast itu med att spika en paddel. Plötsligt var vi utan skaft på kvasten. 

Det har varit hett i stan idag och jag har haft glädjen att få ligga och steka mig helt sanslöst i många timmar. Kändes inget vidare att börja anstränga mig när joggingturen stod på schemat, men jag tog det lugnt och sprang bara ett varv längs spånbanan (knappa 5 km). Börjar se ett träningsmönster: varannan dag ska svetten lacka och varannan blir det lätta återhämtningspass.

Fortsätt fira lugnt!

Sus

Till sist

Det blev en riktig midsommar ute i skären till sist, i alla fall! Båtmotorn, som har krånglat så länge, blev skruvad och monterad på plats idag och spann nästan som en katt hela vägen från hamnen till Bastuön. (Styrman, åtta år, hanterade rodret vant och börjar få koll på röda och gröna remmare.)

Vi fick en kavlugn kväll med badande barn, lax i röklåda, plättar med sylt och grädde, kaffe och dopp, skratt, trädkoja och liljekonvaljer. Tack M&T!

Sus

Run, Forrest, run!

14400 meter längs spånbanan. Ja. Totalt slut? Nej. Nöjd med tillryggalagd tid? Nej, men det får duga.

Kollat resultatlistan från fjolårets Jakob Marathon? Ja, och blir lika imponerad varje gång jag återupptäcker hur snabbt kvinnsen i trakten springer halvmaran. De är grymma! Det är väldigt få som håller lufsaretakt och just det tycker jag är så synd, så synd. Jag menar inte att de snabba kvinnorna ska bli långsammare MEN var sjutton är alla ni andra som njuter av långsamhetens lov (för jag vet att ni finns där!!!)? Varför ställer inte fler lufsarekvinnor och lufsaremän upp i halvmaran? Det borde vara okej att ha en halva som mål om man under ruvningstiden tappar några kilon och får bättre kondition som pris. Det borde ropas lite mer hurraa! för den som makligt tar sig fram, men som tar sig fram.   

"Varför skulle man fara dit och skämma ut sig bland alla duktiga och utsätta sig för gubbkommentaren he sir tungt ut hitee" var makens förklaring till varför lufsarkategorin inte ställer upp. Samt den självskrivna "ni österbottningar är så rädda för att misslyckas".

Jag själv då och Jakob Marathon? Njaa, ska nog undvika att springa på asfalt tills det är två veckor kvar till mitt mål - loppet där det går att gömma sig i massan...

Före promenaden

Önskas fler högst händelselösa dagar, dagar med halvtråkigt väder, noll programpunkter och inga evenemang. Finnes en kvinna som aktivt letar inget som lockar, för då tillåter hon sig ta fram baktråget och knåda i vardagslunketakt. Ner i bunken hälls samtlig stress och tänktpåliteförenergiskt-tankar. De blandas med sköljbortalltsomurholkar och rensaogräsursystemet. Efter att degen fått sig en rejäl omgång, jäst lite läkande och gräddats kavlugn går det bra att möta det schemalagda igen.

Sus

                                                                     

188 slag i minuten

Vi är två med samma mål - deltagande i halvmaraton -  och det är en förutsättning för att det ska fungera hemma hos oss. Förståelsen för att det alltid måste finnas tid för träning är stor. Bäst är att kunna träna samtidigt om än vi sällan numera springer tillsammans. Det var nog i ärlighetens namn jag som peppade honom att börja jogga i Idrottsparken i Åbo för snart 20 år sedan och då var vi rätt jämspelta. För närvarande är han både uthålligare och snabbare, men det är bara tillfälligt.

Tog oss båda två till spånbanan ikväll och jag gjorde som eliten och körde intervaller. Joggade i tio minuter, fortsatte med 10 x (springa snabbt en minut, lufsa en minut) och avrundade med ca 10 minuter lufs. Läste nånstans att det här ska göra susen för glada motionärer som vill förbättra diverse kapaciteter. Tror också att det kommer behövas mycket variation i träningen för att hålla motivationen uppe och, framförallt, för att undvika ensidig belastning.  Men, det var tungt.

Bilden är ett år gammal men inte arrangerad.

Egentid

Stora I fräser iväg till dansträningarna, mellan J har bokat tid i tennishallen och lilla A är bjuden på barnkalas. Maken sitter på möte i huvudstaden, katterna är utfodrade, blommorna vattnade, diskmaskinen surrar och jag behövs av absolut INGEN på två hela timmar. Underbart!

Packar telefonen och nycklarna i lilla magväskan, spänner fast vattenflaskan på cykeln, tar en långärmad tröja och hoppar upp på hojen. Idag finns det få krav. Jag får trampa så långsamt eller snabbt jag vill bara jag är hemma när kalaset slutar.

Det blir en tur på knappa 20 kilometer och mycket vatten under broarna, i hamnen hemma och ur flaskan.

Sus

Självdistans

Jodå: Och vi, det vill säga Jodå och Nejdå, säger välkomna till dagens tävling som går i den kuperade terrängen i Larsmo, en bit utanför Jakobstad. Distansen är ca tio kilometer och kommer huvudsakligen att löpas längs spånbanan som ju också har vissa partier med gräs och grus. Väderförhållandena är perfekta - gårdagens störtskurar är förbi och man riktigt ser hur det ångar ur barken i solgläntorna. Det blåser ingen speciellt nämnbar hård vind här uppe i skogen där vi står och väntar på startskottet.

Nejdå: Men det är mygg här och huggormar.

Jodå: Vad vill vi se idag då? Ja åtminstone jag förväntar mig underhållning på högsta nivå, en seg kamp i uppförsbackarna och en tid som går under 1.10. Och där är hon igång! Ja, hon startar sammanbitet och löpsteget, vad har vi att säga om det?

Nejdå: Vackert är det inte och man kan ju diskutera om det vore läge att lägga om löptekniken. Emil Zatopek sprang på sin tid inget snyggt, men det här är ju helt klart fulare. Hasjoggning har aldrig varit ett vinnande koncept. Ser rätt tungt ut i inledningsskedet!

Jodå: Ja men hon knegar på och tar täten i damklassen. Hårdaste och enda motståndet idag står hon själv för. Det gäller att fokusera på styrkorna - envisheten, jävlaranammat och oförmågan att ge upp - och både fysiskt och psykiskt satsa på meter för meter och på sätt vinna över sig själv. Det är väl det som driver deltagarna i den här tävlingen. Men, vi bryter för reklam och återkommer vid varvningen.

Nejdå: Vi är tillbaka och väntar på att hon ska passera varvningen vid fem kilometer. Det dröjer, det dröjer, men där är hon! Men vad gör hon? Vad gör hon? Hon stannar, hon kommer att bryta loppet, det är kört! Hon bryter!

Jodå:  Hon verkar ha fått en barkbit i skon, jo där kastar hon iväg skräpet, reser sig och fortsätter springa. Hon är på gång igen.

Nejdå: Hon såg rätt sliten ut vid varvningen, ansiktsfärgen gav inget positivt intryck och benen såg stumma ut. Tyckte hon dröjde sig kvar lite onödigt länge vid vätskestationen innan hon fortsatte.

Jodå: Jag tyckte hon hade kommit in i det som litteraturvetarna kallar stream of consciousness. Man såg på ögonen att tankarna fick flöda fritt och att hon glömt hur tungt det är just nu i det här skedet av tävlingen. Så till en annan sak: vi vet ju också att det funnits björn här i skogarna. Hur stor tror du risken är för att hon ska stöta på en björn längs banan?

Nejdå: Risken finns, men om björnen dyker upp kommer den knappast att ta henne för ett graciöst rådjur, så hon går nog säker.

Jodå: Nu närmar hon sig en av de sista tunga backarna och det är inte långt kvar tills hon är i mål. Vad kan vi säga om den backen?

Nejdå: Ja, jag skulle vilja döpa den till Helvetesbacken och det är nog en och annan vinthund som fått framtassarna söndermalda på vägen upp för den stigningen. Nej, jag är ledsen, men hennes ben ser ut att ha stumnat totalt. Det blir inte lätt att ta sig uppför backen med de där stockarna.

Jodå: Jodå, hon flottar upp stockarna motströms decimeter för decimeter och nu är det bara lätta partier kvar in i mål! Hon gör det, hon tar sig i mål trots allt! Där är hon i mål och klockan visar på 1.10. Glädjestrålande höjer hon champagneflaskan och häller...

Nejdå: Det är en vattenflaska.

Jodå: Vi tackar för idag och laddar om för morgondagens gren som är "Cykling för att vattna fasters blommor".

Sus

Myggmat och nostalgi

Dagens träning bestod av ett återhämtningspass i form av en lugn promenad. Turen gick runt viken vid Gamla Hamn där Popkalaset pågår som bäst. Kan inte låta bli att hänföras av utsikten varje gång jag tar mig fram längs vägen och stigarna där. Det är lummigt kring sjöbodarna och båtarna får mig att längta ut, ut mot Öuran som står för några av de ljusaste barndomsminnena. Då var det faffas träbåt, Tolsas fisk och de virkade gardinerna som fammo satt upp i Skata-Einars stuga (som var fammos och faffas då). Det var alltid iskallt i vattnet, men varmt under mormorsrutetäcket efteråt när jag låg och läste Kalle Anka. Och spänningen, gott folk, när faffa berättade om den där natten när Nostaja sjönk och allt som hände i samband med det!

Ja, jag längtar alltid ut till havs när jag vandrar mot Kittholmen, men idag fick jag koncentrera mig mest på att vifta undan myggen med en hundflokekvast.

I morgon blir det en springtur på förmiddagen och förhoppningsvis får jag också se pionknoppen ovan öppna sig i trädgården.

Premiären

Sådär ja. Tog mig till kuperade spånbanan med åttaåringen och maken. Åttaåringen ville prompt springa med och jag lovade att han får hänga med en stund och sedan vända och gå tillbaka till lekparken och vänta på oss. Han och jag slog följe och han höll på att knäcka mig totalt. I tre kilometer sprang han bredvid mig, pratade och, ja faktiskt, sjöng högljutt. Jag hade inte syre nog att svara på hans frågor. Sen tvärstannade han - utan att vara det minsta lilla ansträngd - och släppte kommentaren "det är ganska tråkigt det här". Jag fortsatte tills 9,6 km var avverkade och det tog mig blygsamma en timme och tio minuter. Det finns racerbåtar och så finns det segelbåtar längs livets spånbanor. Faktum är att jag inte har som mål att bli så mycket snabbare, snarare långsammare, men jag ska orka hålla igång betydligt längre.

And now what? Hur fortsätter man om man bara har tre månader på sig att uträtta underverk?

Sus

Inte kunna ge upp

"Förstår inte du, som är över fyrtio, att man inte ska plågmotionera sin kropp när man passerat bäst före? Du äger en kropp som fått ta mycket stryk med många svåra infektioner och hur var det förra gången du försökte springa halvmaraton? Du fick gå långa sträckor för att höfterna och ryggen bråkade. Ge dig, kvinna!"

Men, det är ju precis det jag inte kan. Ge upp, alltså. Så nu står jag här igen och ska göra en helhjärtad satsning på ett halvmaratonlopp. Såg nyss att det är endast 92 dagar kvar till start och testloppet jag snickrade ihop i förrgår visade på halvtaskig kondition, så det kommer att bli en utmaning. Skorna är slitna och springtightsen är för trånga. Men, det ska gå och om jag dessutom exponerar mina planer i en blogg, så kommer jag på något sätt inte undan...