Premiären

Sådär ja. Tog mig till kuperade spånbanan med åttaåringen och maken. Åttaåringen ville prompt springa med och jag lovade att han får hänga med en stund och sedan vända och gå tillbaka till lekparken och vänta på oss. Han och jag slog följe och han höll på att knäcka mig totalt. I tre kilometer sprang han bredvid mig, pratade och, ja faktiskt, sjöng högljutt. Jag hade inte syre nog att svara på hans frågor. Sen tvärstannade han - utan att vara det minsta lilla ansträngd - och släppte kommentaren "det är ganska tråkigt det här". Jag fortsatte tills 9,6 km var avverkade och det tog mig blygsamma en timme och tio minuter. Det finns racerbåtar och så finns det segelbåtar längs livets spånbanor. Faktum är att jag inte har som mål att bli så mycket snabbare, snarare långsammare, men jag ska orka hålla igång betydligt längre.

And now what? Hur fortsätter man om man bara har tre månader på sig att uträtta underverk?

Sus