torsdag 21 juni 2012

Run, Forrest, run!

14400 meter längs spånbanan. Ja. Totalt slut? Nej. Nöjd med tillryggalagd tid? Nej, men det får duga.

Kollat resultatlistan från fjolårets Jakob Marathon? Ja, och blir lika imponerad varje gång jag återupptäcker hur snabbt kvinnsen i trakten springer halvmaran. De är grymma! Det är väldigt få som håller lufsaretakt och just det tycker jag är så synd, så synd. Jag menar inte att de snabba kvinnorna ska bli långsammare MEN var sjutton är alla ni andra som njuter av långsamhetens lov (för jag vet att ni finns där!!!)? Varför ställer inte fler lufsarekvinnor och lufsaremän upp i halvmaran? Det borde vara okej att ha en halva som mål om man under ruvningstiden tappar några kilon och får bättre kondition som pris. Det borde ropas lite mer hurraa! för den som makligt tar sig fram, men som tar sig fram.   

"Varför skulle man fara dit och skämma ut sig bland alla duktiga och utsätta sig för gubbkommentaren he sir tungt ut hitee" var makens förklaring till varför lufsarkategorin inte ställer upp. Samt den självskrivna "ni österbottningar är så rädda för att misslyckas".

Jag själv då och Jakob Marathon? Njaa, ska nog undvika att springa på asfalt tills det är två veckor kvar till mitt mål - loppet där det går att gömma sig i massan...

2 kommentarer:

  1. Så bra skrivet. Man vågar inte riktigt ställa upp eftersom man tycker att det går för långsamt i jämförelse med andra. Jag tycker du är modig som vågar :)

    SvaraRadera
  2. Tack Maria! Nu är du utmanad att komma med och springa i föreningen Vi som inte har så bråttom!

    SvaraRadera