Sportplanen och andra planer

Hade tidig väckning för att undvika allt för stor skam. Lufsade iväg med vattenflaskan i handen vid 07.30-snåret och målet var sportplanen. Dags att springa 4 x 2 km lite snabbare än beräknad kilometerfart på halvmaran. Hur roligt som helst, men var ändå tacksam då inga andra seriöst satsande elitidrottare plockat in ett morgonpass denna tisdag. Det blir liksom inget flyt i löpningen om man hela tiden ska flytta sig ur spår när de andra kommer dundrande - och jag vill inte vara den som raserar hela tävlingssäsongen för någon genom att bromsa in intervallerna en vardag. Till pollen och allehanda idrottsskador finns det mediciner och behandlingar, men det finns ingen bot mot plufsiga medelålders kvinnor som är i vägen.

Aj, aj, så möra ben jag har haft hela dagen. Men det finns större orosmoln på himlen. Det är sista juli idag. Det betyder att det är första augusti i morgon. Första augusti har sedan urminnes tider varit Dagen då jag börjar planera den nya terminen. "Har inte du som är lärare ledigt tills eleverna börjar?" Nej. Det har jag inte. Eller Det har inte jag, borde det stå. Jag vill ha tänkt igenom vilka olika projekt mina tio grupper ska arbeta med under de första arbetsveckorna, så att det sen finns tid att få igång rutinerna med de egna barnen också. Jag vill inte uppslukas totalt av jobbet under de första höstmånaderna, utan vara närvarande i tanken före 22.00 varje kväll. Så i morgon börjar jag jobba. Det är vånda och det är glädje och det är förväntan.

Sus

Hejdlös

Dagens saldo: 16 kilometer lugn länk. Träningsprogrammet sa att jag skulle springa långsammare än vanligt och jag lydde. Till en början. Sen tog tävlingsinstinkten över, som vanligt, och jag började tävla mot mig själv. Några sekunder snabbare per kilometer än tänkt kan man alltid pressa sig för att sen kunna skriva ut ett litet inbillat duktighetsdiplom.

Formtoppning

Nu, ni!Nu är det Janne Holmén och jag som ska göra det! Han, som tog EM-guld i marathon 2002, har gjort ett träningsprogram åt mig! Han ville att jag skulle springa ett tiokilometers testlopp i förrgår och idag ville han att jag skulle backträna. Nåväl, värmde upp i ca 13 minuter och letade samtidigt upp en längre backe som det skulle ta en minut att springa uppför i snabbare tempo. Sprang uppför, vandrade ner och gjorde om proceduren nio gånger till. Avslutade med att jogga långsamt en stund. Det var tungt, men I won´t let you down, Janne!

Kan villigt erkänna att jag länge letat efter det ultimata träningsprogrammet, men inte riktigt hittat det förrän nu. Alla rikssvenska program har känts lite lama och sådär puttinuttitrevligt osvettiga. Men nu har jag den riktiga utmaningen framför mig och litar på att det här ska bli bra. (Holméns mamma är ju från Esse så här andas det kvalitet).

Om det kostade skjortan? Nej, inte alls. 6 euro och 90 cent var vad jag betalade i maj 2011 när den månadens nummer av Runner`s World kom ut. Om det faktiskt var specialdesignat för mig? Ja, Holméns träningsprogram för formtoppning inför halvmaraton innehåller också ett avsnitt för löpare som vill klara loppet på 2.20, och det är ju jag det. 

Sus

Milen

Mäter med bil ut en runda som sträcker sig tio kilometer. Starten ligger vid vår postlåda och sen tar jag mig ut mot Vby skola, Kisorvägen, Norrlötan, Hällan tur-retur och hem längs Skutnäsvägen till målet uppe vid backen hos grannarna. Det är en vacker rutt med skogsvägar, havsutsikt och åkrar. Spänningen stiger när jag kör hem och vet att det snart är dags att ställa sig vid postlådan, slå på pulsklockan och låta benen trumma på förbi skolan, hästarna i hagen och mysiga stugor ute vid Hällsand. Idag ska jag klocka mig och plåga mig lite extra, för nu behöver jag börja höja på ansträngningsnivån. Det är färdiglullat varje gång - nu ska här köras lite snabbare tior en gång varje vecka.

Jag startar med goda föresatser idag. Jag ska pressa mig och mantrat ljuder i huvudet: "det är huvudet som vill ge upp först, hjärtat och benen klarar av mycket mera än man tror, låt inte huvudet lura dig att ge upp". Men vänta nu, jag startar ouppvärmd och ska springa snabbare än vad jag brukar. Efter 500 meter är andningen problematisk - inte så konstigt egentligen för jag river ju igång kall. Efter en kilometer är jag inte längre lika övertygad, det går tungt det här. Sneglar på klockan och konstaterar att jag redan ligger långt över 6 minuter per kilometer i snitt... Men, jag är ju inte bättre än så här! Igår när jag gick och lade mig var jag en lufsare och i morse när jag vaknade var jag inte Isabellah Andersson (svenska marathonhoppet i OS) utan samma lufsare. Realiteten slår. Snabbt omprövar jag mitt beslut, jag kommer inte plötsligt att öka på takten och springa snabbare, så tio kilometer på exakt en timme kan vi glömma, men jag kan fortsätta att pressa mig enligt mina specifika förutsättningar. Jag ska hålla pulsnivån rätt hög hela vägen i mål, inte vika mig utan låta hjärtat arbeta ordentligt idag.

Håller noga koll på kilometrarna, inte för tidens skull, men för att mentalt veta när jag är halvvägs, när det bara är tre kilometer kvar och när det bara är 1000 meter till målet. Vid sju kilometer börjar jag berätta folksagor för mig själv och försöker hålla tråden i berättelsen - allt för att fokusera bort upplevelsen av att det är jobbigt att springa. Med jämna mellanrum kastar jag en blick på pulsklockan och är nöjd över att hjärtat slår i önskad takt. Tittar också på kilometerfarten. Är jag inte snabbare än så här? Skit i det, nu satsar jag på att förbättra det jag är. Plötsligt blir jag tveksam: Jag vet att vargen åt upp Rödluvans mormor, men åt han upp Rödluvan också, innan jägaren kom och skar upp vargamagen? Sprang hon ut efter hjälp och hur snabbt sprang inte hon i så fall? Nu var hon ju betydligt yngre och slankare än vad jag är, men pulsen måste ha legat högre...

Kommer i mål på 1.05.30 och har haft en medelpuls på 164 slag i minuten. Min GPS har mätt upp sträckan till 10060 meter och ger en kilometerfart på 6.30. 785 kcal är förbrända, men en snabb titt i spegeln ger vid handa att jag inte är av rödluvemodell ändå. Good enough!

Apropå Isabellah Andersson och jag. Det finns oerhört många likheter mellan oss två, fast liksom lite omvänt. När hon kom till Sverige från Kenya satsade hon först stenhårt på att bli duktig i kursen svenska som andraspråk och när det, enligt henne själv, inte lyckades fick hon ögonen på långdistanslöpning och det blev hennes jobb. Jag flyttade från Sverige strax innan hon kom dit, försöker förgäves bli långdistansstjärna, men försörjer mig numera med att undervisa i svenska som andraspråk.

Sus

Om inte om hade funnits

Om inte om hade funnits hade mamma fått fylla 70 år idag. Men om finns och i stället plockar jag liljor och prästkragar och för till graven. Det som gäller är att leva idag och jag lever fullt ut när jag drar på mig joggingskorna och lufsar ett lugnt återhämtningsvarv längs spånbanan. Hjärtat slår, benen fungerar och vi har det så bra trots allt.

Sus

Långlänk på cykel

Hoppade upp på cykeln och trampade Jakobstad-Kållby-Överesse-Purmo-Jakobstad. Medvind till Esse, motvind från Purmo. Drygt 53 kilometer och knappa tre timmar blev saldot.

Sus

I förrgår var det dags för en testlänk på landsväg. Sprang ut till Ådö fiskehamn och hem och konstaterade att de 14 kilometrarna är exakt vad jag mäktar med just nu. Inte en meter till hade jag velat springa, men nu är ju 2/3 av halvmaran möjliga. Avstämningen säger att sluttiden på maran i Stockholm knappast kommer att bli mycket annorlunda än ifjol, och att det blir inslag med promenader. Efter idag är målet 2.28. Snabbare än så går det inte.

Och så igår var det dags att bli upprörd. Läste lokala bladet och konstaterade att en av arrangörerna till Jakob Marathon inte tänker springa helmaraton eftersom kilometertiden börjar gå upp mot 4.30 för hans del! Skojas det här? Missförstod jag alltihopa? Om inte så är det en ruskig armbågsbjudning till alla som överhuvudtaget funderar på att ställa upp och motionera. 4.30 per kilometer!!! Ställer man inte upp om man är långsammare än så? Jag VÄGRAR tro att det här är gängse tankar om deltagandet. Jag vägrar tro att eliten tycker så här. I min värld vill alla som är elitlöpare att alla som är elitmotionärer eller proffslufsare också ska ställa upp i ett lopp, få med sig mera publik som hejar och göra hela tillställningen till en fantastisk folkfest. Lufsarna är inte i vägen för de snabba. Det löser sig liksom av sig självt under första varvet eftersom alla startar samtidigt.

Idag sprang jag fyra blygsamma intervaller längs spånbanan, så nu är formen toppad.

Sus

En bra dag

Pulsnivåerna av ett helt annat slag idag. Svettskvätt i knappa 10 kilometer och jämvikt för fripassagerarna - slog ihjäl 4 feta bromsar som åkte med på höger lår och 16 myggor på vänster axel. Det är egentligen allt ni behöver veta om dagens joggingtur.

Kvällen tillbringad i Skolparken med att se invigningen av Jakobs dagar och då främst tösabiten och de övriga tjejerna i ED som gjorde ett lyckat framträdande. Alltid lika stolt över gänget som laddade och fixade frisyrerna här hemma i källaren före start. Hoppas de har fattat vilken enorm styrka de har i varandra!

Sus

Goda råd mottages tacksamt!

63 dagar kvar tills startskottet ljuder och jag ska springa halvmarathon. Idag råder Tvivlet och Paniken. Det kommer inte att gå, det kommer inte att gå... Förkylningen som bröt ut under resan tvingade mig till en veckas paus, men jag återupptog löpningen för tre dagar sedan. Började lätt med en fem kilometers joggingtur i spåret och det kändes helt ok. Idag skulle jag springa två varv i samma spår, men nej. Tog pulsklocka på av purt intresse och hade en vilopuls på 87 innan jag ens börjat klä om. Uppe i 95 bara av att dra på mig löpshorts, över 100 innan jag hade knutit skorna. Och när jag väl började lufsjogga var jag nära 170 slag i minuten i en av de första uppförsbackarna. Det blev bara ett skamvarv idag. HJÄLP!

Alla teorier om varför det är så här mottages tacksamt. Alla goda och mindre goda råd om hur jag ska göra nu mottages också tacksamt. Alla dåliga råd om hur jag ska göra nu mottages också.

Legoland - Köpenhamn - hemåt

Dagen när vi åker från Nederländerna genom Tyskland till Jylland blir en lärorik resa. Det är tänkt att jag ska köra ca 250 kilometer längs Autobahn innan vi byter chaufför, men det blir inte riktigt som vi planerat. När jag stannar vid en bensinstation upptäcker maken via telefonen att han fått ett brådskande arbetsärende som kräver direktåtgärd. Så när vi sätter oss i bilen igen sitter han och skriver med laptopen i framsätet och jag kör i 250 kilometer till tills arbetet är klart och vi måste hitta ett stopp med Wifi för att posta arbetet. Trafiken flyter på bra den här dagen och efter 500 kilometer på Autobahn börjar jag tycka att jag aldrig gjort annat än kört längs mångfiliga vägar där min hastighet för det mesta börjar med siffrorna 13 och stundtals överstiger 160 km i timmen. Blicken växlar mellan körbanan framåt och backspegeln. Jag kör om och viker in i filer högerut, jag byter filer snabbt för att hålla jämn körhastighet och vi lyckas undvika trafikstockningar den här dagen. Tyskarna släpper in dig i rusningstrafiken när du kommer längs infarten till en ny motorväg och själv ger jag plats åt den som behöver en lucka för att inte bromsa upp flödet. Tolerans var ordet och det finns sällan eller aldrig längs motorvägen i Finland.

Kan dock medge att huvudet är rätt trött när vi sitter på restaurangen i Billund på kvällen.

Följande dag viks åt Legoland. Jodå, jag sitter längst fram i blått på bilden ovan. Det bästa med Legoland var nog ändå miniatyrstäderna som byggts upp och dem gick vi och kikade på rätt länge. Nedan finns ett foto av legoNyhavn (del av Köpenhamn) och längre ner finns en bild som fotades i det riktiga Nyhavn följande dag.

Efter en heldag på Legoland var det dags att köra över Fyn till Själland igen och sova en natt i Köpenhamn. Staden är nog fin, men tyvärr inget för en barnfamilj som behöver äta och sova och kanske vill shoppa något smått. Allt var dyrt och då menar jag dyrt. Vi beställde inga exklusiviteter till lunch men fick ändå punga ut med över 100 euro för två vuxna, en ungdom och två barn. Senare när vi vandrade längs Ströget kunde vi också konstatera att samtliga butiker som var öppna erbjöd fantasipriser. Men, det var fint där vi satt vid kajen vid Nyhavn 17 och solade oss och gratis att vandra iväg och titta på Den lilla sjöjungfrun som också satt i solgasset nere i hamnen.

Mot kvällen körde vi till svenska Ljungby för att övernatta på ett motell där och följande dag återvände vi till Gränna för att få mer hål i tänderna. Efter Gränna körde vi till Skärholmen (Kungens kurva), gick omkring där några timmar och körde sedan till färjeterminalen för att ta båten över till Åbo. När vi kom till Åbo tyckte jag att det var en så kort sträcka vi skulle tillryggalägga så jag propsade på att köra hela vägen hem nonstop. Dryga 400 kilometer är ju trots allt ingenting, men de räcker gott och väl till för att börja planera nästa års bilresa. Skagen-Paris-Gardasjön? Östra Finland-London-Portugal?

Rödby - Tyskland - Nederländerna

Efter frukosten i Saksköping tar vi sikte på Rödbyhavn för att ta färjan över till tyska Puttgarden. Vi behöver inte boka plats för bilen i förväg, utan kör bara till vägens slut där vi möts av betalstationer och anvisas plats i kön till nästa färja. Smidigt, speciellt som färjorna trafikerar tätt, tätt, i princip nonstop. Väl ombord är det bara att ta sig upp på däck och njuta av solskenet under den knappa timme vi är på väg.

Sen börjar det som vi hade förväntat oss skulle vara den i genomsnittshastighet snabbaste vägsträckan - tyska Autobahn ner till Holland. Fnys. Det är vägarbeten med täta mellanrum, filerna bantas ihop och periodvis får vi stå stilla och köa länge. Jag har föresatt mig att vår tyske vän ska få sträcka ut ordentligt nu när han är tillbaka i tillverkningslandet, på hemmaplan, men icke. Det går segt, men när vi väl närmar oss Nederländerna börjar det gå undan. Efter en dagsmarsch på 630 kilometer kommer vi fram till släktingarna och en grillfest till vår ära.

Följande morgon är det dags för en joggingtur längs Maasfloden. Det är någonting speciellt med att springa längs okända stigar som kantas av majsodlingar, sparrisodlingar och lummighet så det värker i bröstet. Folket i landet har en förkärlek för cykling och där jag springer blir jag både omkörd och mött av cyklister i alla åldrar som glatt hälsar godmorgon. Längs med sandvägen, där jag travar fram, finns en smal remsa asfalterad väg för cyklisterna och vid varje vägskäl små färgglada plastmarkeringar som visar cykelrutternas sträckning. Tankarna går tillbaka till sommaren 1998.  Då var dottern ett och ett halvt år och vi var ute på miniInterrail. Vi hade bestämt oss för att ingenting är omöjligt, fastän man har småbarn, så vi tillbringade två dagar med att cykla omkring i trakterna där jag nu springer. Dottern satt, enligt seden i landet, längst fram på min cykel i en enkel cykelstol och så trampade vi tills hon behövde mat. Då stannade vi i någon by vid en vägkrog som hade madrasserade soffor, matade henne, bytte blöja och la henne att sova på soffan medan vi vuxna åt en långlunch. När hon vaknade var det dags för cykling igen tills hon behövde mellanmål och lekpaus. Mot kvällen kom vi tillbaka till släktingarna och kunde konstatera att allt var möjligt. När vi åkte omkring med tåg gällde också samma regel; hitta en restaurang med madrasserade soffor när det är dags för sovpausen och allt löser sig.

Efter springturen är det dags för shopping på tyska sidan i Mönchen-Gladbach. Stället är bekant sedan tidigare och det finns ett stort utbud av det mesta som lockar. Den här gången åker bara kvinnfolket för vi vill ta god tid på oss och fynda prisvärda kläder. Vi lyckas på båda punkterna.

Följande dag är det dags att utmana ödet och vi besöker en gigantisk nöjespark som heter Efteling. Jag älskar att stå i kön till en attraktion och vara livrädd. Jag älskar att kliva i en vagn/ett säte, spänna fast mig och tänka att jag aldrig kommer att se morgondagens ljus. Jag älskar att skrika rakt ut och inse att jag knappast överlever. Det blir bara bättre när dottern fäller kommentarer av följande slag "Mamma, det där knaket du hörde, det var bulten som håller ihop hela anordningen. Den gick precis av och nu när vi snart är högst upp kommer hela banan att braka ihop. Farväl." Hon känner mig så väl och vet vad jag tänker, när vagnen, efter att i mörker farit långsamt uppåt, faller neråt någon meter. "Och nu tror du att något gick sönder, va?". Och när sonen tjatat oss med i ett superstort vikingaskepp som går hisnande högt, vet jag att jag måste sätta mig längst ut för att bli skräckslagen och få mest valuta för pengarna. Efter åtta timmar, när jag snurrat omkring, haft magen upp i halsen och krängt fram och tillbaka i diverse säten, är jag åter en gång så lycklig över att jag överlevde och får fortsätta finnas till.

Det har blivit dags för Amsterdam och vi kör till förorten där en av kusinerna bor. Hon jobbar, men vi parkerar bilen ute på gården där hon bor, letar upp närmaste spårvagnshållplats och tar "Trammen" in till centrala stan. Maken undrar var i hela friden vi ska stiga av, för stationerna som räknas upp på listan på vagnväggen  är många och vi vet inte exakt vilken som ligger mest centralt. Plötsligt vaknar mitt minne till liv och jag inser att jag känner igen ett av gatunamnen, Prinsengracht. Det var ju där - mitt i centrala Amsterdam - som Anne Frank med familj gömde sig under andra världskriget. Jag har ju dessutom besökt stället under en interrailresa för över 20 år sedan och nu får vi köra på gamla erfarenheter. Vi hoppar av vid Prinsengracht och börjar vandra mot den adress där jag kommer ihåg att museet ska ligga. Det är en bit att gå så vi pausar och äter en bit mat på ett cafe. Som kuriosa kan jag nämna att det bor två katter på cafeet där vi äter. De har en stor sovkorg under grannbordet och där ligger de nöjt och sover middag.

Det är varmt, stekhett, i Amsterdam och när vi kommer fram till Anne Frank Huis ser vi att kön till biljettförsäljningen segar sig fram i många hundra meter, on the sunny side of the street. Den enda som blir besviken, när vi bestämmer oss för att inte utsätta oss för flera timmars köande i hettan, är lillebror. Medan vi vandrat gatan fram har jag berättat om hur familjen Frank fick smyga in genom bokhylledörren och gömma sig ovanför kontorsbyggnaden och han bara måste få uppleva dramatiken i verkligheten. Vi återkommer en annan gång, lovar jag, medan vi i stället letar upp ett stopp där man kan kliva ombord på en Hop on - Hop offbåt. Vi köper dagsbiljett för hela familjen och bänkar oss ombord på det som blir vår tillflyktsort för flera timmar framåt.

Det fläktar skönt när vi glider fram längs kanalerna, under broarna och förbi många sevärdheter. Historien lever upp och jag förstår att husen längs kanalerna har byggts så att de lutar utåt. Byggnaderna är höga och smala och det skulle ha varit omöjligt att få upp möblemang längs de trånga, vindlande trapporna. För att lösa fraktproblemet konstruerade man lyftanordningar på utsidan av husen: högst uppe sitter en krok som var behjälplig när man skulle vinscha upp bohaget och för att undvika allt för många smällar mot husväggen måste överdelen av huset sticka ut lite längre. Därav de lutande husen.

Jag imponeras också av husbåtarna - inte så mycket av den som sprängt och sjunkit - men de övriga ca 2500, som lär finnas här, ger bränsle åt den äventyrslystne. Tänk att få ta huset med sig på en dagsutflykt eller få stiga rakt ner i snurrbåten från köksdörren när man ska åka till butiken och handla...

Lagom tills kusinen slutar jobba är vi tillbaka i förorten och tillbringar kvällen tillsammans med henne innan vi åter en gång kör tillbaka till huset vid Maas. Följande dag är det herrarnas tur att ekipera sig i Tyskland efter att maken avklarat en långlänk i omgivningarna. Tyvärr har jag blivit så förkyld att det inte blir någon träning på ett bra tag framöver för min del.

Lärdomar, Gränna och Danmark.

Vaknade dagen efter svärmorskalaset med en ruskig värk i kroppen. Nejdå, jag hade inte gjort mig skyldig till överkonsumtion av skål!champagnen hon bjöd på, men däremot hade jag å det allra kraftigaste missbrukat sängen som vi är hänvisade till när vi är på besök. Jag hade sovit i den i sammanlagt två nätter och det är vanligtvis på gränsen till grovt missbruk. I folkmun benämns madrassen Tortyredskapet och när jag vaknade denna frejdiga fredag kände jag direkt att allt var fel. Ryggen var stel, huvudet gick knappt att vända åt sidan och musklerna kändes skarpa.

Jag hade ett halvt dygn på mig att reparera skadan innan vår Europaresa skulle börja, så jag bestämde mig snabbt för att dra på mig träningskläderna och lufsa lugnt för att värma upp den plågade kroppen. Det höll i tjugo minuter, sen var värken överallt, men värst i ansiktet som nästan krampade. Då förstod klok kvinna att hon valt helt fel metod så hon vände och började långsamt gå tillbaka för att säga välkommen till värktabletterna. Vad lär vi oss av detta?

Men sen, sen startade vår bilsemester på allvar och med facit på hand är just bilsemester något jag verkligen kan rekommendera till alla som vill resa lite billigare. Vår tyske vän har rullat i 4800 kilometer under två veckor, men det kändes varken långt eller långtråkigt! Och jag, jag älskar att se de små tingen längs vägen och med det menar jag att längden på talltoppskotten (som ju hunnit växa snabbare längre söderut), och hur man markerar vägarbeten på Autobahn, fascinerar mig.

Vi tog färjan från Åbo till Stockholm och väl framme i Sverige hastade vi av och började köra mot Nyköping där vi åt frukost. Följande delmål var Gränna och sammanlagt 780 km skulle avverkas den dagen.

Under mitten av 1800-talet blev en 25-årig grännakvinna vid namn Amalia änka. Hon hade en liten dotter som hon skulle försörja och för att klara av den uppgiften fick hon iden att börja tillverka godis som senare skulle börja benämnas polkagrisar. Än idag tillverkas de och om man har tur, vilket vi hade, kan man få vara med och se när grisarna kokas och rullas till längder. Vi råkade komma precis när förevisningen skulle börja och fick se hur en ung kille hällde upp het sockermassa som han sedan hällde röd karamellfärg i och smaksatte med mint innan han började rulla degen till stänger. Det var inte dyrt att köpa smakprov och jag kan garantera att polkagrisarna är godast när de inte hunnit ligga så länge i lager. När vi fortsatte resan insåg vi att vi hade köpt för få stänger och bestämde oss snabbt för att återvända till Gränna på hemvägen för att fylla på vårt polkagrislager. Gränna ligger alldeles vid E4:an vid Vätterns strand och bör besökas! Det som ännu blev ogjort var att ta en båt ut till vackra Visingsö som syns från staden. (Turistföreningen i Gränna hade jublat om de läst min text).

Efter Gränna tog vi oss ner till Malmö och susade smidigt över Öresundsbron till Själland. På bilden, som jag tog genom bilfönstret, ser man hur högt uppe vi är (om man kan urskilja seglen på båtarna som kom rätt nära bron). På danska sidan hade vi ännu en bit kvar till Saksköbing där vi skulle övernatta på ett vandrarhem. Det finns vandrarhem av olika slag, men det här var toppen! Sängarna var inga tortyrredskap, personalen var trevlig och morgenmaden följande morgon var dejlig! Innan vi knöt oss tog vi en promenad ut i byen och kunde konstatera att det var en mysig plats med fina byggnader. Statyn på följande bild fanns utanför kyrkan, hade gummistövlar och håller upp ett paraply som det alltid strilar vatten över - men vi hade långt över 30 grader och blå himmel den kvällen.