Sen börjar det som vi hade förväntat oss skulle vara den i genomsnittshastighet snabbaste vägsträckan - tyska Autobahn ner till Holland. Fnys. Det är vägarbeten med täta mellanrum, filerna bantas ihop och periodvis får vi stå stilla och köa länge. Jag har föresatt mig att vår tyske vän ska få sträcka ut ordentligt nu när han är tillbaka i tillverkningslandet, på hemmaplan, men icke. Det går segt, men när vi väl närmar oss Nederländerna börjar det gå undan. Efter en dagsmarsch på 630 kilometer kommer vi fram till släktingarna och en grillfest till vår ära.
Följande morgon är det dags för en joggingtur längs Maasfloden. Det är någonting speciellt med att springa längs okända stigar som kantas av majsodlingar, sparrisodlingar och lummighet så det värker i bröstet. Folket i landet har en förkärlek för cykling och där jag springer blir jag både omkörd och mött av cyklister i alla åldrar som glatt hälsar godmorgon. Längs med sandvägen, där jag travar fram, finns en smal remsa asfalterad väg för cyklisterna och vid varje vägskäl små färgglada plastmarkeringar som visar cykelrutternas sträckning. Tankarna går tillbaka till sommaren 1998. Då var dottern ett och ett halvt år och vi var ute på miniInterrail. Vi hade bestämt oss för att ingenting är omöjligt, fastän man har småbarn, så vi tillbringade två dagar med att cykla omkring i trakterna där jag nu springer. Dottern satt, enligt seden i landet, längst fram på min cykel i en enkel cykelstol och så trampade vi tills hon behövde mat. Då stannade vi i någon by vid en vägkrog som hade madrasserade soffor, matade henne, bytte blöja och la henne att sova på soffan medan vi vuxna åt en långlunch. När hon vaknade var det dags för cykling igen tills hon behövde mellanmål och lekpaus. Mot kvällen kom vi tillbaka till släktingarna och kunde konstatera att allt var möjligt. När vi åkte omkring med tåg gällde också samma regel; hitta en restaurang med madrasserade soffor när det är dags för sovpausen och allt löser sig.
Efter springturen är det dags för shopping på tyska sidan i Mönchen-Gladbach. Stället är bekant sedan tidigare och det finns ett stort utbud av det mesta som lockar. Den här gången åker bara kvinnfolket för vi vill ta god tid på oss och fynda prisvärda kläder. Vi lyckas på båda punkterna.
Följande dag är det dags att utmana ödet och vi besöker en gigantisk nöjespark som heter Efteling. Jag älskar att stå i kön till en attraktion och vara livrädd. Jag älskar att kliva i en vagn/ett säte, spänna fast mig och tänka att jag aldrig kommer att se morgondagens ljus. Jag älskar att skrika rakt ut och inse att jag knappast överlever. Det blir bara bättre när dottern fäller kommentarer av följande slag "Mamma, det där knaket du hörde, det var bulten som håller ihop hela anordningen. Den gick precis av och nu när vi snart är högst upp kommer hela banan att braka ihop. Farväl." Hon känner mig så väl och vet vad jag tänker, när vagnen, efter att i mörker farit långsamt uppåt, faller neråt någon meter. "Och nu tror du att något gick sönder, va?". Och när sonen tjatat oss med i ett superstort vikingaskepp som går hisnande högt, vet jag att jag måste sätta mig längst ut för att bli skräckslagen och få mest valuta för pengarna. Efter åtta timmar, när jag snurrat omkring, haft magen upp i halsen och krängt fram och tillbaka i diverse säten, är jag åter en gång så lycklig över att jag överlevde och får fortsätta finnas till.
Det har blivit dags för Amsterdam och vi kör till förorten där en av kusinerna bor. Hon jobbar, men vi parkerar bilen ute på gården där hon bor, letar upp närmaste spårvagnshållplats och tar "Trammen" in till centrala stan. Maken undrar var i hela friden vi ska stiga av, för stationerna som räknas upp på listan på vagnväggen är många och vi vet inte exakt vilken som ligger mest centralt. Plötsligt vaknar mitt minne till liv och jag inser att jag känner igen ett av gatunamnen, Prinsengracht. Det var ju där - mitt i centrala Amsterdam - som Anne Frank med familj gömde sig under andra världskriget. Jag har ju dessutom besökt stället under en interrailresa för över 20 år sedan och nu får vi köra på gamla erfarenheter. Vi hoppar av vid Prinsengracht och börjar vandra mot den adress där jag kommer ihåg att museet ska ligga. Det är en bit att gå så vi pausar och äter en bit mat på ett cafe. Som kuriosa kan jag nämna att det bor två katter på cafeet där vi äter. De har en stor sovkorg under grannbordet och där ligger de nöjt och sover middag.
Det är varmt, stekhett, i Amsterdam och när vi kommer fram till Anne Frank Huis ser vi att kön till biljettförsäljningen segar sig fram i många hundra meter, on the sunny side of the street. Den enda som blir besviken, när vi bestämmer oss för att inte utsätta oss för flera timmars köande i hettan, är lillebror. Medan vi vandrat gatan fram har jag berättat om hur familjen Frank fick smyga in genom bokhylledörren och gömma sig ovanför kontorsbyggnaden och han bara måste få uppleva dramatiken i verkligheten. Vi återkommer en annan gång, lovar jag, medan vi i stället letar upp ett stopp där man kan kliva ombord på en Hop on - Hop offbåt. Vi köper dagsbiljett för hela familjen och bänkar oss ombord på det som blir vår tillflyktsort för flera timmar framåt.
Det fläktar skönt när vi glider fram längs kanalerna, under broarna och förbi många sevärdheter. Historien lever upp och jag förstår att husen längs kanalerna har byggts så att de lutar utåt. Byggnaderna är höga och smala och det skulle ha varit omöjligt att få upp möblemang längs de trånga, vindlande trapporna. För att lösa fraktproblemet konstruerade man lyftanordningar på utsidan av husen: högst uppe sitter en krok som var behjälplig när man skulle vinscha upp bohaget och för att undvika allt för många smällar mot husväggen måste överdelen av huset sticka ut lite längre. Därav de lutande husen.
Jag imponeras också av husbåtarna - inte så mycket av den som sprängt och sjunkit - men de övriga ca 2500, som lär finnas här, ger bränsle åt den äventyrslystne. Tänk att få ta huset med sig på en dagsutflykt eller få stiga rakt ner i snurrbåten från köksdörren när man ska åka till butiken och handla...
Lagom tills kusinen slutar jobba är vi tillbaka i förorten och tillbringar kvällen tillsammans med henne innan vi åter en gång kör tillbaka till huset vid Maas. Följande dag är det herrarnas tur att ekipera sig i Tyskland efter att maken avklarat en långlänk i omgivningarna. Tyvärr har jag blivit så förkyld att det inte blir någon träning på ett bra tag framöver för min del.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar