Milen

Mäter med bil ut en runda som sträcker sig tio kilometer. Starten ligger vid vår postlåda och sen tar jag mig ut mot Vby skola, Kisorvägen, Norrlötan, Hällan tur-retur och hem längs Skutnäsvägen till målet uppe vid backen hos grannarna. Det är en vacker rutt med skogsvägar, havsutsikt och åkrar. Spänningen stiger när jag kör hem och vet att det snart är dags att ställa sig vid postlådan, slå på pulsklockan och låta benen trumma på förbi skolan, hästarna i hagen och mysiga stugor ute vid Hällsand. Idag ska jag klocka mig och plåga mig lite extra, för nu behöver jag börja höja på ansträngningsnivån. Det är färdiglullat varje gång - nu ska här köras lite snabbare tior en gång varje vecka.

Jag startar med goda föresatser idag. Jag ska pressa mig och mantrat ljuder i huvudet: "det är huvudet som vill ge upp först, hjärtat och benen klarar av mycket mera än man tror, låt inte huvudet lura dig att ge upp". Men vänta nu, jag startar ouppvärmd och ska springa snabbare än vad jag brukar. Efter 500 meter är andningen problematisk - inte så konstigt egentligen för jag river ju igång kall. Efter en kilometer är jag inte längre lika övertygad, det går tungt det här. Sneglar på klockan och konstaterar att jag redan ligger långt över 6 minuter per kilometer i snitt... Men, jag är ju inte bättre än så här! Igår när jag gick och lade mig var jag en lufsare och i morse när jag vaknade var jag inte Isabellah Andersson (svenska marathonhoppet i OS) utan samma lufsare. Realiteten slår. Snabbt omprövar jag mitt beslut, jag kommer inte plötsligt att öka på takten och springa snabbare, så tio kilometer på exakt en timme kan vi glömma, men jag kan fortsätta att pressa mig enligt mina specifika förutsättningar. Jag ska hålla pulsnivån rätt hög hela vägen i mål, inte vika mig utan låta hjärtat arbeta ordentligt idag.

Håller noga koll på kilometrarna, inte för tidens skull, men för att mentalt veta när jag är halvvägs, när det bara är tre kilometer kvar och när det bara är 1000 meter till målet. Vid sju kilometer börjar jag berätta folksagor för mig själv och försöker hålla tråden i berättelsen - allt för att fokusera bort upplevelsen av att det är jobbigt att springa. Med jämna mellanrum kastar jag en blick på pulsklockan och är nöjd över att hjärtat slår i önskad takt. Tittar också på kilometerfarten. Är jag inte snabbare än så här? Skit i det, nu satsar jag på att förbättra det jag är. Plötsligt blir jag tveksam: Jag vet att vargen åt upp Rödluvans mormor, men åt han upp Rödluvan också, innan jägaren kom och skar upp vargamagen? Sprang hon ut efter hjälp och hur snabbt sprang inte hon i så fall? Nu var hon ju betydligt yngre och slankare än vad jag är, men pulsen måste ha legat högre...

Kommer i mål på 1.05.30 och har haft en medelpuls på 164 slag i minuten. Min GPS har mätt upp sträckan till 10060 meter och ger en kilometerfart på 6.30. 785 kcal är förbrända, men en snabb titt i spegeln ger vid handa att jag inte är av rödluvemodell ändå. Good enough!

Apropå Isabellah Andersson och jag. Det finns oerhört många likheter mellan oss två, fast liksom lite omvänt. När hon kom till Sverige från Kenya satsade hon först stenhårt på att bli duktig i kursen svenska som andraspråk och när det, enligt henne själv, inte lyckades fick hon ögonen på långdistanslöpning och det blev hennes jobb. Jag flyttade från Sverige strax innan hon kom dit, försöker förgäves bli långdistansstjärna, men försörjer mig numera med att undervisa i svenska som andraspråk.

Sus