Målgång

Det blir lite bråttom till klädinlämningen. Hotellrumsdörren går inte i lås och vi får stå oroligt trampande och vänta på en vaktmästare som ska låsa om våra kära ägodelar. Han kommer inte och så kommer han inte och sen kommer han inte heller. När vi redan är rejält försenade får vi ta beslutet att rafsa in allt värdefullt i klädpåsarna och rusa iväg till Strömmen.

Det råder faktiskt lite småpanik hos det annars så kolugna paret. Maken flackar med blicken och jag pratar osammanhängande under de sexhundra metrarna som för oss till narikkan. Sen ska vi ännu kryssa fram mellan allt folk som formligen väller fram längs Strömbron på jakt efter startgrupper och bajamajor.

När jag slår på pulsklockan visar den redan 110 stressade slag i minuten så jag får stå blickstilla och försöka få ner pulsen innan min startgrupp ska iväg. Maken har jag ingen större glädje av, för han är uppseedad i startfältet före, vilket i slutändan straffar sig för honom eftersom han då får stå ännu längre och vänta på mig i målfållan.

När startskottet ljuder bestämmer jag mig för att öppna lugnt. Musiken ljuder i öronen och jag njuter av att jag är med i allt detta stora - i sakta mak. Folk tjoar och hejar och jag tar till mig alla positiva kommentarer - ännu en stund. Senare ska jag betrakta varje "heja tjejen, det ser bra ut" med blicken hos den som vet att den som hejat är en lögnare. När en man skriker "Ja, kom igen, nu är det inte långt kvar" vid 17 kilometer tänker jag "Inte om man tar tunnelbanan, nä, men jag ska springa".

Det är varmt, soligt, stämningsfullt och Stockholm är bara för vackert. Länge njuter jag av utsikten och försöker faktiskt höja blicken mot allt det sköna. När jag passerat slottet vid 12 kilometer känner jag att det är dags att börja öka takten för det går så bra. Jag börjar dra upp kilometerfarten och konstaterar att jag till och med springer förbi några medpassagerare! Efter 16 kilometer råder eufori och jag har inte ens tid att stanna till för att ta sockerknappar utan river åt mig glukostabletten i rena farten. Vid 17 är jag inne i Tantolundens grönområde och, från att ena sekunden ha känt mig stark och positiv, rasar allt i den andra sekunden och jag tvärstannar och börjar gå. Vad gör jag här? Varför får den där familjen sitta på en parkbänk och ha picknick? Måste jag springa när jag kunde cykla, som tanten där borta? Är det faktiskt sant att meningen med livet är att springa?

Men jag kan ju bara inte ge upp! Jag ska ju vidare! Och jag piggnar till så pass att jag fortsätter hasjogga. Strax före 19 kilometer kommer den tuffaste uppförsbacken som loppet har att erbjuda och det är egentligen inte mitt fel att jag går uppför den, i stället för att springa. Det är hans fel. Han är cirka 19 år ung och väldigt smal, har inga åderbråck som bultar längs benen och har inte fött tre barn MEN han går uppför backen. Då får jag, som är hans motsats, definitivt gå. Uppe på krönet lägger han iväg som besatt och jag försöker efterapa honom, för nu ska jag i mål. Och i mål kommer jag, efter en löptur på cirka två och en halv timme. Javisst spurtar jag under de sista femtio metrarna, tar tacksamt emot medaljen och känner mig sååå nöjd över att jag klarade av att komma in för egen maskin!

Nu när det har gått några dagar är det dags att utvärdera och blicka tillbaka. Dryga tre månader räckte till för att kunna genomföra ett halvmaratonlopp, men jag påstår inte att loppet var en njutning hela vägen. Alltså ska jag träna under en längre tid inför nästa års lopp. Ser redan fram emot det!

Bäst av allt har ändå bloggandet varit och jag har varit så glad och peppad när jag läst kommentarerna på Facebook och fått ta del av det som har kommit fram via samtal öga mot öga och på telefon. Tack!

Sus

Förväntan

Ikväll är jag en atypisk finländsk idrottskvinna. Jag är varken förkyld eller skadad inför säsongens viktigaste lopp. Jag förväntar mig en enkel match och tänker slå alla tidigare rekord. Rundan kommer att vara en njutning och jag vet att jag kommer att lyckas. Det kommer att bli en suverän avslutning (och inledning) på tävlingssäsongen. Det finns inga tvivel. Kungen och Silvia kommer att bjuda in mig på bankett efteråt och TV-sporten kommer att göra ett reportage om den vindsnabba finskan. När vi sedan landar i Kronoby på söndag får security spärra av landningsbanan pga fansen som väntat i timmar.

Sus

Parterapi

Försök se dem framför dig där de hand i hand vandrar längs den fagra stranden en skimrande vacker höstdag. Havet ligger stilla och de tu har bestämt sig för att följa hennes högsta önskan denna dag. De ska ta med sig lite proviant och i lugn takt ge sig av längs de slingrande stigarna i Sammetsskogen ute vid Fäboda. Över tuvor och klippskrev ska de likt bergsgetter ta sig fram och se allt det sköna som gäckar längs spåret. När de inleder sin färd utropar hon förtjust att det finns både blåbär och lingon på tuvorna och eftersom de inte har bråttom kan de stanna till ibland och låta sig väl smaka. Det hörs lite fågelkvitter och på avstånd kan de ännu höra vågorna slå mot strand.

Sen börjar det förbannade regnet vräka ner. På en minut har stigen blivit slipprig och falsk och hällarna snorhala. De får dra upp farten ordentligt och lyckas båda trampa ner i ett miniträsk och få dyngsura springskor utan regnets hjälp. Rötterna på stigen blir farliga och förrädiska och det är inte bara en gång någon av dem trampar galet och svär till. Håret är slaskvått och piskar frun i ansiktet, båda har surblöta jackor och byxor och börjar känna sig stela om fingrar och händer. Skorna är leriga och när de en bra stund senare är hemma går det att hälla smutsvatten ur båda paren.

Men inte en enda gång nämner Han vems idé det här var, så Hon vet att det fortfarande gäller. Vilket? I nöd och lust.

Sus

13 dagar kvar

Köpte nya skor igår och ja, ja, jag vet att man inte ska köpa nya skor så sent som fjorton dagar före start, men försäljaren sa att han bytte skor sju dar innan ett maratonlopp och att det gick bra. Och det försäljare säger, det är sant. Så nu är jag stolt ägare till ett par nya snabba skor som kommer att föra mig hindlikt genom en blandning av sött och salt. Testade mina dojor med en promenad igår och med en spånbanetur idag, och mycket riktigt, jag kände mig som en SpeedyQueen.Nu känns det som om det skulle finnas något mellan mina tår och marken igen. Vilket lyft!

Sus

18 dagar kvar

18 dagar kvar till start och nu finns det inget utrymme för negativa tankar. Jag har precis avstyrt en förkylning som knackade på och jag har tänkt hålla den på avstånd med hjälp av diverse huskurer. Ryggen har mått bra av att jag inte kört så många träningspass under den senaste tiden och den kommer att hållas i rätt kotläge fortsättningsvis. Sprang ett långpass idag och fick vansinnigt ont i knäna och höfterna, men det betyder säkert bara att det är dags att köpa nya träningsskor, så då gör jag det och blir av med det lilla dilemmat.

Grenen jag satsat mest på under senaste tiden heter mental träning. I helgen, när jag inte vågade springa på grund av halsontet, avverkade jag varv på varv längs Stockholm Halvmarathonbanan in my mind. Memorerade rutten, prickade in motlut och utförslöpor, noterade vätskestationerna och  kilometerstolparna. Funderade på vilka kilometrar som blir de tuffaste och vilka som blir de vackraste. Känner jag löpoffret rätt skiter hon i blånande vatten, fjärdar och vackra ståndsmässiga hus och svär i uppförsbackarna när det väl är dags. Vid 3 kilometer kommer hon att ångra att hon hittade på dumheten, men det är för skämmigt att kliva av redan då. Vid 8 vill hon på riktigt stiga av, vid 13 undrar hon vad det är för vits att plåga sig längre, vid 17 hoppas hon att hon ska vingla så redlöst att arrangörerna plockar bort henne och vid 20 får hela Stockholm springa om henne bara hon på något sätt tar sig i mål och hon lovar dessutom sig själv att never ever anmäla sig till ett dylikt lopp. Stark är hon endast under de sista femtio metrarna när hon plötsligt börjar spurta in i mål. Och gott folk, det är för känslan som kommer under de sista femtio metrarna och efter målgången som löpoffret gör allt detta.

Sus

Mörkning

Toppidrottare mörkar ofta skador och sämre träningsperioder för att konkurrenterna inte ska få nys om hur det egentligen ligger till inför stortävlingar. Jag är min värsta konkurrent inför storloppet. Idag avslöjade min man för mig vad jag har för fel. Nu blir det till att byta taktik för att överrumpla motståndaren.

Det hela började lite oförargligt under den helt underbara konserten med Tomas Ledin. Jag stod (och hoppade) fem timmar på asfalt. Tänkte att det nog kommer att gå bra den här gången eftersom det annars inte gör det - men då brukar inte Tomas Ledin vara med och det kan vara den avgörande faktorn. Kändes lite stelt att gå långsamt genom stan när musiken hade tystnat. I natt är du min, sa jag till Buranaasken när jag väl kommit hem - spiknykter bör tilläggas.. Följande dag skulle tre ämbar svarta vinbär plockas och omvandlas till saft och när jag avslutade uppdraget hade jag kramp i ryggen, men det låtsades jag inte om. Har mörkat och mörkat med Burana hela veckan och så går min man och avslöjar alltihopa för mig. Det började oskyldigt med att han berättade för en god vän att det inte går så bra med Susannes träning eftersom hon igen har fått ryggproblem. Men, sen kommer karln hem och berättar ryktet för mig också. Så nu vet jag - skadeglatt - om varför min senaste tia gick betydligt långsammare än vad den brukar göra.

Sus

Utmärkta förhållanden

Vem har sagt att det måste vara +19 och solsken när Stockholm Halvmarathon går av stapeln i september? Vem har sagt att väderförhållandena är utmärkta: lagom varmt, ingen vind och noll regn? Tänk om det spöregnar, är + 13 och blåser snålt?

Jag borde vara tacksam över att få förbereda mig för dessa förhållanden i god tid (39 dagar). Jag borde se varje skitvädersdag som en speciell gåva till mig som ska härdas inför det kommande. Ljuvt tacksam drar jag på mig träningskläderna, joggar till sportplanen och kör de skrattretande intervallerna. Sätter jackan under läktaren, drar fram den inplastade lappen med tiderna och kör igång. Väderförhållandena är perfekta: regnet vräker ner och längs den ena långsidan piskar vinden emot så rejält att jag måste sänka blicken för att inte få så mycket vatten i ögonen. Klockan på simhallsväggen visar, förutom tiden, en temperatur på + 13 och jag småler. Utmärkt! Mellan intervallerna går jag över gräset för att få ännu dyngsurare skor. Håret kletar sig fast bakom öronen, t-shirten är slaskvåt, men jag skriker "Thank you" åt väderguden som ger mig vad jag tål.