Målgång

Det blir lite bråttom till klädinlämningen. Hotellrumsdörren går inte i lås och vi får stå oroligt trampande och vänta på en vaktmästare som ska låsa om våra kära ägodelar. Han kommer inte och så kommer han inte och sen kommer han inte heller. När vi redan är rejält försenade får vi ta beslutet att rafsa in allt värdefullt i klädpåsarna och rusa iväg till Strömmen.

Det råder faktiskt lite småpanik hos det annars så kolugna paret. Maken flackar med blicken och jag pratar osammanhängande under de sexhundra metrarna som för oss till narikkan. Sen ska vi ännu kryssa fram mellan allt folk som formligen väller fram längs Strömbron på jakt efter startgrupper och bajamajor.

När jag slår på pulsklockan visar den redan 110 stressade slag i minuten så jag får stå blickstilla och försöka få ner pulsen innan min startgrupp ska iväg. Maken har jag ingen större glädje av, för han är uppseedad i startfältet före, vilket i slutändan straffar sig för honom eftersom han då får stå ännu längre och vänta på mig i målfållan.

När startskottet ljuder bestämmer jag mig för att öppna lugnt. Musiken ljuder i öronen och jag njuter av att jag är med i allt detta stora - i sakta mak. Folk tjoar och hejar och jag tar till mig alla positiva kommentarer - ännu en stund. Senare ska jag betrakta varje "heja tjejen, det ser bra ut" med blicken hos den som vet att den som hejat är en lögnare. När en man skriker "Ja, kom igen, nu är det inte långt kvar" vid 17 kilometer tänker jag "Inte om man tar tunnelbanan, nä, men jag ska springa".

Det är varmt, soligt, stämningsfullt och Stockholm är bara för vackert. Länge njuter jag av utsikten och försöker faktiskt höja blicken mot allt det sköna. När jag passerat slottet vid 12 kilometer känner jag att det är dags att börja öka takten för det går så bra. Jag börjar dra upp kilometerfarten och konstaterar att jag till och med springer förbi några medpassagerare! Efter 16 kilometer råder eufori och jag har inte ens tid att stanna till för att ta sockerknappar utan river åt mig glukostabletten i rena farten. Vid 17 är jag inne i Tantolundens grönområde och, från att ena sekunden ha känt mig stark och positiv, rasar allt i den andra sekunden och jag tvärstannar och börjar gå. Vad gör jag här? Varför får den där familjen sitta på en parkbänk och ha picknick? Måste jag springa när jag kunde cykla, som tanten där borta? Är det faktiskt sant att meningen med livet är att springa?

Men jag kan ju bara inte ge upp! Jag ska ju vidare! Och jag piggnar till så pass att jag fortsätter hasjogga. Strax före 19 kilometer kommer den tuffaste uppförsbacken som loppet har att erbjuda och det är egentligen inte mitt fel att jag går uppför den, i stället för att springa. Det är hans fel. Han är cirka 19 år ung och väldigt smal, har inga åderbråck som bultar längs benen och har inte fött tre barn MEN han går uppför backen. Då får jag, som är hans motsats, definitivt gå. Uppe på krönet lägger han iväg som besatt och jag försöker efterapa honom, för nu ska jag i mål. Och i mål kommer jag, efter en löptur på cirka två och en halv timme. Javisst spurtar jag under de sista femtio metrarna, tar tacksamt emot medaljen och känner mig sååå nöjd över att jag klarade av att komma in för egen maskin!

Nu när det har gått några dagar är det dags att utvärdera och blicka tillbaka. Dryga tre månader räckte till för att kunna genomföra ett halvmaratonlopp, men jag påstår inte att loppet var en njutning hela vägen. Alltså ska jag träna under en längre tid inför nästa års lopp. Ser redan fram emot det!

Bäst av allt har ändå bloggandet varit och jag har varit så glad och peppad när jag läst kommentarerna på Facebook och fått ta del av det som har kommit fram via samtal öga mot öga och på telefon. Tack!

Sus