18 dagar kvar till start och nu finns det inget utrymme för negativa tankar. Jag har precis avstyrt en förkylning som knackade på och jag har tänkt hålla den på avstånd med hjälp av diverse huskurer. Ryggen har mått bra av att jag inte kört så många träningspass under den senaste tiden och den kommer att hållas i rätt kotläge fortsättningsvis. Sprang ett långpass idag och fick vansinnigt ont i knäna och höfterna, men det betyder säkert bara att det är dags att köpa nya träningsskor, så då gör jag det och blir av med det lilla dilemmat.
Grenen jag satsat mest på under senaste tiden heter mental träning. I helgen, när jag inte vågade springa på grund av halsontet, avverkade jag varv på varv längs Stockholm Halvmarathonbanan in my mind. Memorerade rutten, prickade in motlut och utförslöpor, noterade vätskestationerna och kilometerstolparna. Funderade på vilka kilometrar som blir de tuffaste och vilka som blir de vackraste. Känner jag löpoffret rätt skiter hon i blånande vatten, fjärdar och vackra ståndsmässiga hus och svär i uppförsbackarna när det väl är dags. Vid 3 kilometer kommer hon att ångra att hon hittade på dumheten, men det är för skämmigt att kliva av redan då. Vid 8 vill hon på riktigt stiga av, vid 13 undrar hon vad det är för vits att plåga sig längre, vid 17 hoppas hon att hon ska vingla så redlöst att arrangörerna plockar bort henne och vid 20 får hela Stockholm springa om henne bara hon på något sätt tar sig i mål och hon lovar dessutom sig själv att never ever anmäla sig till ett dylikt lopp. Stark är hon endast under de sista femtio metrarna när hon plötsligt börjar spurta in i mål. Och gott folk, det är för känslan som kommer under de sista femtio metrarna och efter målgången som löpoffret gör allt detta.
Sus
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar