Självdistans

Jodå: Och vi, det vill säga Jodå och Nejdå, säger välkomna till dagens tävling som går i den kuperade terrängen i Larsmo, en bit utanför Jakobstad. Distansen är ca tio kilometer och kommer huvudsakligen att löpas längs spånbanan som ju också har vissa partier med gräs och grus. Väderförhållandena är perfekta - gårdagens störtskurar är förbi och man riktigt ser hur det ångar ur barken i solgläntorna. Det blåser ingen speciellt nämnbar hård vind här uppe i skogen där vi står och väntar på startskottet.

Nejdå: Men det är mygg här och huggormar.

Jodå: Vad vill vi se idag då? Ja åtminstone jag förväntar mig underhållning på högsta nivå, en seg kamp i uppförsbackarna och en tid som går under 1.10. Och där är hon igång! Ja, hon startar sammanbitet och löpsteget, vad har vi att säga om det?

Nejdå: Vackert är det inte och man kan ju diskutera om det vore läge att lägga om löptekniken. Emil Zatopek sprang på sin tid inget snyggt, men det här är ju helt klart fulare. Hasjoggning har aldrig varit ett vinnande koncept. Ser rätt tungt ut i inledningsskedet!

Jodå: Ja men hon knegar på och tar täten i damklassen. Hårdaste och enda motståndet idag står hon själv för. Det gäller att fokusera på styrkorna - envisheten, jävlaranammat och oförmågan att ge upp - och både fysiskt och psykiskt satsa på meter för meter och på sätt vinna över sig själv. Det är väl det som driver deltagarna i den här tävlingen. Men, vi bryter för reklam och återkommer vid varvningen.

Nejdå: Vi är tillbaka och väntar på att hon ska passera varvningen vid fem kilometer. Det dröjer, det dröjer, men där är hon! Men vad gör hon? Vad gör hon? Hon stannar, hon kommer att bryta loppet, det är kört! Hon bryter!

Jodå:  Hon verkar ha fått en barkbit i skon, jo där kastar hon iväg skräpet, reser sig och fortsätter springa. Hon är på gång igen.

Nejdå: Hon såg rätt sliten ut vid varvningen, ansiktsfärgen gav inget positivt intryck och benen såg stumma ut. Tyckte hon dröjde sig kvar lite onödigt länge vid vätskestationen innan hon fortsatte.

Jodå: Jag tyckte hon hade kommit in i det som litteraturvetarna kallar stream of consciousness. Man såg på ögonen att tankarna fick flöda fritt och att hon glömt hur tungt det är just nu i det här skedet av tävlingen. Så till en annan sak: vi vet ju också att det funnits björn här i skogarna. Hur stor tror du risken är för att hon ska stöta på en björn längs banan?

Nejdå: Risken finns, men om björnen dyker upp kommer den knappast att ta henne för ett graciöst rådjur, så hon går nog säker.

Jodå: Nu närmar hon sig en av de sista tunga backarna och det är inte långt kvar tills hon är i mål. Vad kan vi säga om den backen?

Nejdå: Ja, jag skulle vilja döpa den till Helvetesbacken och det är nog en och annan vinthund som fått framtassarna söndermalda på vägen upp för den stigningen. Nej, jag är ledsen, men hennes ben ser ut att ha stumnat totalt. Det blir inte lätt att ta sig uppför backen med de där stockarna.

Jodå: Jodå, hon flottar upp stockarna motströms decimeter för decimeter och nu är det bara lätta partier kvar in i mål! Hon gör det, hon tar sig i mål trots allt! Där är hon i mål och klockan visar på 1.10. Glädjestrålande höjer hon champagneflaskan och häller...

Nejdå: Det är en vattenflaska.

Jodå: Vi tackar för idag och laddar om för morgondagens gren som är "Cykling för att vattna fasters blommor".

Sus