Två saker lärde jag mig under gårdagens löptur. Jag är inte skapad för att springa varv på varv på varv på varv på varv på varv längs en spånbana som mäter 1500 meter. Tråååkigt att se samma vyer om och om igen och nöta på utan omväxling. Det andra jag insåg var att 9 kilometer inte längre känns långt så nu är jag redo för lite längre långturer. Och snart är det dags att mäta upp en helt ny rutt längs okända vägar ute i Europa - för idag packar vi hos oss.
Det finns några saker en trebarnsmor måste tänka på när hon packar inför en tvåveckors resa: 1) Tänk igenom vad de två sönerna lär behöva, ge dem varsin lista och LÅT DEM SEDAN PLOCKA FRAM DET OCH PACKA NER DET SJÄLVA - då vet de senare exakt vad de har med sig och var det finns. Enkelt! ("Nämen gulla vännen, när jag skrev finskjorta menade jag inte urtvättad t-shirt med maskrosfläckar på"). 2) Ge endast en upplysning åt tonåringen: kubikmetrarna hennes packning får uppta i bilen. Var exakt och beräkna också hur många kubikmeter i bilen som måste lämnas tomma inför hemresan, för där ska hennes inhandlade toppar trängas. Herrejisses, jag blir grön av avund varje gång jag ser toppförvaringen. Vore jag fem storlekar mindre hade jag haft kläder fram till advent där. 3) Behöver jag ens nämna att den äkta hälften är vuxen och skriver sin egen lista samt packar själv? 4) Den här gången måste löpkläderna, vätskebältet, pulsklockan och träningsdagboken få ta mer plats än finkläderna. Svärmor kommer att trycka på gilla-knappen när jag tar emot gästerna på hennes 70-årskalas iförd löptights, löplinne och pannband och den ena sonen står bredvid iklädd sin "finskjorta".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar